För mig var Ivar Lo-Johansson en vägvisare i författarvärlden när jag först började skriva. Han visade tydligt att litteraturen var klassbunden.

[Ur nummer: 02/2006] Han skrev ingående om de tidiga autodidakterna runt trettiotalet, då han själv blev författare, men också om arbetarlitteraturens historia och framtid: en helt unik berättartradition som han menade vara Sveriges enda bidrag till världslitteraturen.
Hans sista bok heter Till en författare. Den kom ut 1988, två år före hans död. Den innehåller ett antal essäer om just arbetartraditionen. Det handlar om författarens och litteraturens ställning i samhället, om skrivandets hantverk och om ett helt liv i litteraturens tjänst. Ivar Lo tar upp viktiga saker som klass och realism, den politiske författaren och litteraturens mening. ”För att förändra samhället är litteraturen den mest effektiva av alla konstarter”, skriver han optimistiskt.
Han hade den inställningen att författaren skulle vara delaktig i samhället och den politiska och sociala omdaningen av det. Han trodde mycket på litteraturens kraft. Men framför allt skulle litteraturen vara konst. Och den skulle vilja något, ha en tendens. Annars var det ingen mening med det. En bra bok kunde förändra livet till det bättre för just arbetarklassen, eller andra i samhället förtryckta eller röstsvaga grupper. Ivar Los kampanjer för statarna, zigenarna och åldringarna är välkända. På så sätt passade han in i sin tid. Han blev i stort sätt jämnårig med den sociala reformepoken i Sverige och slapp se nedmonteringen.
Ivar Los ”kampanjande” riktade sig inte bara mot den läsande allmänheten, också mot den socialdemokratiska makteliten i Sverige. Kunde han påverka den politiska makten, ja då kunde saker och ting också förändras. Han hade personlig kontakt med socialdemokratiska toppar och fackförbundens gräsrötter och ledarskikt. Det hände att dessa ibland läste hans böcker och tog intryck av vad han gjorde och sa. Vad jag vill komma åt är att den vägen tycks stängd för dagens författare. Det finns ingen arbetarförfattarnas ”Heta linjen” till makten längre.

Den skönlitterära författaren som talar för en grupp, som ombudsman, tycks borta. Jag tror inte dagens makteliter bryr sig om skönlitterära böcker, förutom som spänningsläsning och avkoppling. Och författare tycker att dagens mediatränade politiker är tråkiga och fantasilösa. Kanske beror det på att det inte längre finns någon författare med samma pondus och optimism som Ivar Lo, men i huvudsak tror jag det beror på att vi lever i en tid där skönlitteraturen inte har samma genomslag och status som förr. Hur ska då dagens arbetarförfattare påverka och förändra med det litterära ordet? Hur ska man vara en samhällsengagerad författare?
Liksom Ivar Lo hade Stig Dagerman ett stort intresse för litteraturens och författarens räckvidd. Dagerman såg författaren som ”livsforskare” och hade stora förhoppningar på själva läsaktens makt att medvetandegöra och frigöra människosjälen. Han menade att författarens samhälleliga uppgift var att ”hjälpa människan att finna sig själv”. Ivar Lo var samhällsreformatorn, med fokus på att revoltera mot förtryck. Fast med en närbesläktad syn på litteraturens verkan: att forma människors inre genom ett levande konstnärligt skriftspråk.
Som jag ser det står den vägen alltjämt öppen för en radikal författare. Litteraturen kan förändra och forma sina läsare. Att skriva en roman förbättrar inte världen en tum, men att läsa den kan förändra en människa. Och det är människor som förändrar världen.