Industriavtalets samordnare Göran Nilsson om kommande avtalsrörelse

När det drar ihop sig till avtalsrörelse brukar förhoppningarna vakna bland många som är lågavlönade eller känner sig missgynnade: Ska det inte bli vår tur den här gången? Är det inte dags för lyftet som ger oss det vi är värda?

[Ur nummer: 02/2006] Med samma nästan ritualmässiga regelbundenhet brukar såväl arbetsgivare som ekonomer, politiker och fackföreningsledare förklara att löneutrymmet bara är si eller så mycket. Även om det kan skilja någon procent mellan de olika aktörernas bud på hur mycket det rör sig om i pengar (eller tid) så verkar bedömningarna för en utomstående vara märkvärdigt samstämmiga.
Hur går det till att beräkna ”löneutrymmet”? Går det inte att bara slå näven i bordet och kräva att mer av företagens vinster går till lön?
Frågan gick till Göran Nilsson, ekonom och kanslichef för Facken inom industrin som sedan 1998 samordnar det så kallade Industriavtalet där bland annat Livs avtalsområden ingår.
* Vad är ”lagom” mycket?
– Det är ingen exakt vetenskap, men under förhandlingarnas gång brukar parterna enas på en liknande nivå. För facket gäller det att hitta en nivå där man får ut så mycket som möjligt i löneökning utan att det uppstår inflation och arbetslöshet.
– Om Riksbanken tror att lönekostnaderna drar iväg stramar de åt genom att höja räntan. Ingen tjänar på löneökningar som leder till hög inflation, det enda resultatet blir ökad arbetslöshet.
– Sedan industriavtalet tillkom har vi haft löneökningar på några procent per år, men eftersom inflationen varit lägre så har det varit reallöneökningar och varje halv procent har gett ökad köpkraft.
* Finns det någon formel för hur man räknar ut hur stort löneutrymme som finns utan att det blir inflation och ökad arbetslöshet?
– Det har länge funnits olika modeller för hur man räknar. Parternas chefsekonomer utvecklade olika modeller på 1960- och 1970-talet. Nu har vi inom industrisektorn en grupp ekonomer som är oberoende från fack och arbetsgivare, Industrins ekonomiska råd.
– Även Konjunkturinstitutet och Riksbanken bygger modeller och räknar, men det är som sagt ingen exakt vetenskap. Man kan inte i förväg säga hur en avtalsrörelse kommer att sluta i kronor och ören.
* Kan man på förhand säga något om storleksordningen för löneökningarna?
– Industrins ekonomiska råd brukar ge en beskrivning av den ekonomiska utvecklingen inom industrin. Den rapporten ger en grund för förhandlingarna även om den inte anger någon exakt siffra för hur stora löneökningarna ska bli.
– Förhandlingarna kan bli tuffa i alla fall. Från fackets sida kan vi tycka att vi är måttfulla medan arbetsgivarna ändå tycker att vi kräver för mycket.
– Under senare år har riktmärket ”I takt med Europa” varit viktig för löneutvecklingen. Det innebär helt enkelt att vi bör ha en löneutveckling som ligger i närheten av våra viktigaste konkurrentländer i Europa.
* Varför just Europa? Man kunde ju tänka sig EU, eller OECD, eller världen…
– Med begreppet Europa menar vi i det här sammanhanget länderna i Nord- och västeuropa. De är våra viktigaste konkurrentländer och det är länder som har liknande utvecklingsnivå när det gäller industri och samhälle. De har samma inflationsmål och ungefär samma situation när det gäller fördelningen mellan vinst och lön.
* Så nu kommer vi alltid att ha samma löneökningar som resten av Europa?
– Inte alltid, men under de senaste åren, sedan Industriavtalet kom igång, har det varit en bra modell.
– I ett läge då det går ekonomiskt sämre för Sverige än resten av Europa måste vi hålla igen och kräva mindre. När det i stället går bättre för Sverige finns det utrymme för att kräva större löneökningar. Just nu går det bättre för Sverige än exempelvis Tyskland.
* Mycket verkar vara avgjort på förhand när det gäller löneökningarna. Vad kan låglönegrupper som vill komma upp göra?
– Relationerna mellan olika sektorer och yrkesgrupper verkar vara ganska stabila över tid. Ändrar man mycket så att en grupp får mer verkar det som om andra följer efter.
* Måste det vara så?
– Det låter så uppgivet, det går alltid att påverka. För några år sedan, vid millenie-skiftet, uppmärksammades att tjänstemännens löner ökade betydligt snabbare än arbetarnas, men den skillnaden har minskat nu. Vi har slagits för att lågavlönade ska ha mer, vilket bland annat lett till att Livs medlemmar fått mer än andra i den senaste avtalsrörelsen.
– Totalt inom industriarbetarkåren minskade löneskillnaderna under 1950-, 1960 och 1970-talen. Sedan dess har det i stort sett stått stilla mellan de olika yrkesgrupperna.
* Så ”rangordningen” mellan olika grupper går att påverka trots allt?
– Ibland kan det ske justeringar, av marknadsskäl eller av rättviseskäl. Det har visat sig vara bäst om sådana justeringar sker i små steg, annars föder det bara kompensationskrav från andra grupper. Det är bra om så många som möjligt accepterar en sådan justering. Lärare och sjuksköterskor är exempel på grupper som lyckats få lite mer än andra under några år.
* Vad är viktigast för facket i den kommande avtalsrörelsen?
– De centrala avtalen fungerar som ett golv, om det dras undan skulle skillnaderna bli ännu större. Därför är det oerhört viktigt att golven ligger på en bra nivå.
– Avtalsförhandlingarna handlar inte bara om lön, det kan också handla om arbetstid, arbetsmiljö, rätt till omställningsstöd när man blir uppsagd och möjlighet för föräldrar att vara hemma med sina barn med mera.
– Men den allra viktigaste fördelningsfrågan i dag är faktiskt jobb eller inte jobb, att föra en politik som gör att folk inte förlorar jobben.