”Det krävs en helt annan facklig struktur och ett annorlunda fackligt arbete”

Det är på många håll tuffa tider att vara arbetstagarrepresentant. Det går inte en dag utan minst en tuff match på agendan. Det är då jag funderar mycket över framtiden och hur det går att påverka dess utveckling.

[Ur nummer: 03/2006] Att sitta och försvara avtal och rättigheter känns som en helt felaktig strategi. För att kunna vara med och utforma våra arbetsliv så krävs ett starkare offensivt tänkande.

Samhällets uppbyggnad och funktion kan inte förklaras med kända naturlagar. Det är vi tillsammans som formar den.

Det finns många bra program framtagna åt oss Livsare. Dessa ska fungera som riktlinjer och stöd för vårt fackliga arbete. Problemet är väl, som i så många andra sammanhang, att det är enklast att ge anvisningar.
För att kunna tillämpa de riktlinjer som givits så krävs det en helt annan facklig struktur och ett annorlunda fackligt arbete. Det är nu vi måste försöka jobba annorlunda mot tidigare.

Vi måste framförallt agera trädgårdsmästare parallellt med det dagliga arbetet. Vi är duktiga på att utbilda men dessvärre tror jag att vi är dåliga på att ge nyutbildade möjlighet att få tillämpa sina kunskaper.

Hur mycket du än studerar så är det först i kombination med erfarenhet som den kollektiva styrkan kan infinna sig.

Vi är dessutom medelmåttiga på att utnyttja den nya tekniken och använda de resurser som numera erbjuds när det ska byggas nätverk. Att göra det på ett sätt som möjliggör för den enskilde medlemmen att känna sig delaktig är än svårare. Detta är dock ett krav för att vidareutveckla vår organisation, det vill säga att göra så många som möjligt delaktiga i vår strävan att förbättra våra positioner i arbetslivet och samhället i stort. Så i mina tankar finns en vision som kräver uppoffringar i våra egna led. Uppoffringar som kanske är svåra att sätta pekfingret på men eftersom tillämpningen av våra fackliga program har svårigheter att få genomslag så är det något som inte fungerar.

Det tycks vara svårt för kvinnor, ungdomar och människor med en annan etnisk bakgrund att få det utrymme som krävs för att gagna vår verksamhet. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag hört någon säga något som ger stöd för en positiv utveckling för att i nästa stund agera i dess motsatta riktning.

Detta är problem som måste överbryggas. Vi måste skapa bredd – det vill säga: ta med suppleanten eller den nyinvalde i förhandlingar och liknande, för att därigenom öka engagemanget och känslan av delaktighet. Det är dessutom en önskan att vi ser möjligheterna med att skapa mångfald och ständig föryngring. När man lyckas se detta som resurser, och verkligen menar det, då är vi på god väg mot den nystart som jag tror behövs. Så ser det i alla fall ut i det huvud där ett ständigt kaos råder.