Det som är fantastiskt är att så många bryr sig och vill engagera sig i det internationella fackliga arbetet trots att de är tyngda av så många egna bekymmer. Många livsmedelsarbetare har under årens lopp gått studiecirklar om Filippinerna och många har samlat in pengar. Det är egentligen ganska ofattbart. Och minst lika ofattbart verkar det många gånger vara för de arbetare i andra länder som får biståndet och som knappt vet var Sverige ligger.

[Ur nummer: 03/2006] Kulnipa Panton jobbar på kycklingfabrik i Thailand. Hon sitter på golvet i en fackföreningslokal i en av Bangkoks förorter och studerar bilderna från Brasilien i Mål & Medel. Hon kan inte läsa texten, men bilden av kvinnan som slitit ut armen talar för sig själv. Det kunde också ha varit Kulnipa Punton. Avstånden känns mycket små.

I Brasilien arbetar livsmedelsarbetarna 44 timmar i veckan och har tre veckors semester. I Thailand arbetar de 48 timmar i veckan och har sex dagars semester. Hon upprepar – sex dagars semester! Trots att vi inte talar samma språk och trots att våra länder ligger så långt ifrån varandra så förstår vi vad det handlar om. Kampen är densamma.
När kvinnorna i Brasilien arbetar långa dagar i högt tempo till låg lön sliter de inte bara sönder sig själva. De sliter också sönder möjligheterna att hålla uppe mänskliga arbetsvillkor i såväl Sverige som Thailand. Alla slits sönder. Alla tvingas till sämre villkor för att ha fortsatt jobb.

Det är lätt att ta till stora ord som låter bra men det är inte alltid så lätt att förstå vad dessa ord innebär i praktiken. Vad innebär egentligen försvar av mänskliga, demokratiska och fackliga rättigheter? Jag tror att det innebär att vi i var sitt hörn av samma värld arbetar för att upprätthålla samma normer för det som är viktigt: arbetsmiljön, arbetstempot och arbetstiderna.
Det är många projekt som Livs har engagerat sig i både direkt och indirekt via yrkesinternationalen IUL i Genève. Det jag skulle önska är att fler fick möjlighet att på plats se vad solidaritet i praktiken betyder. I en värld där arbetare i allt större utsträckning spelas ut mot varandra är denna kunskap livsavgörande.

I början av februari reste Livs förbundsstyrelse till Filippinerna, Kina och Thailand för att på plats se det jag talar om. Mötet med den unga arbetarrörelsen i Filippinerna förändrade oss (se ingångsreportaget). Det gjorde också besöket på Findus fabrik utanför Bangkok. Fisk fraktas från våra breddgrader i containrar till Thailand för att där förädlas och paketeras för att sedan fraktas tillbaka för försäljning i Norden. De låga lönerna gör dessa långa transporter lönsamma. Vad kan vi göra? Det är ganska lite. Det är bara att konstatera. Vi kan inte göra så mycket. Det är de som kan: arbetarna i Thailand. Det var det vi såg och det är det jag vill förmedla. Kamraterna i Thailand, Filippinerna och Kina kan organisera sig och kämpa för att teckna kollektivavtal. Och när de lyckas då har vi också möjlighet att försvara våra arbetsvillkor och det som finns kvar av vår välfärd.
Ett lyckat exempel är Lula, Brasiliens socialistiska president. Att han har varit facklig ledare och har grundat arbetarpartiet PT är ganska känt. Mindre känt är de kontakter som svenska Metall hade på 1980-talet med Lula och centralorganisationen CUT. Bland annat skänktes pengar till strejkande arbetare. Det känns bra med tanke på att Lula satte igång en radikal förnyelse av facket.