Bild:

”I den mån arbetsgivarna har lyckats köpa arbetare så har det varit män”

Kulnipa Panton är lite av en thailändsk Kata Dahlström, liten och späd med en blick som glöder. Hon kan konsten att agitera. Hon tycker inte alls att det är svårt att få med kvinnor i det fackliga arbetet, tvärtom. I hennes fackförening är det bara kvinnor i ledningen.

[Ur nummer: 03/2006] Det har snart gått 20 år sedan Kulnipa Panton började på kycklingfabriken Centaco. Det har varit år som präglats av kamp. En stor seger var bildandet av en fackförening. Andra utmaningar har varit att överleva månader av lockout.
Kycklingfabriken ligger i en typisk arbetarstadsdel i Bangkok, cirka en och en halv timmes resa från city och de områden där turisterna rör sig.
Arbetarna på fabriken bildade fackföreningen Centaco Workers Union 1995. Initiativtagare var Kulnipa Panton. På den tiden var de 800 arbetare på fabriken. Idag är de 200 heltidsanställda, resten är inhyrda. Det är ledningens strategi för att splittra arbetarna.

”Kvinnor låter hjärtat styra”
Jag och tolken har stämt möte med Kulnipa Panton i fackföreningens lokal som ligger ett par trappor upp i ett av bostadshusen intill fabriken. Alldeles intill ligger kycklingstallarna och på gården springer vilsna fåglar omkring.
Vi slår oss tillsammans ner på golvet i lokalen. Det är det som är brukligt. Det finns inte mycket till möbler.
Kulnipa Panton säger att männen ser mer till sina egna intressen än vad vi kvinnor gör.
– Vi låter vårt hjärta styra. I den mån som arbetsgivaren har lyckats köpa arbetare så har det varit män.
Det kostar på att vara fackligt aktiv i Thailand. Allt arbete måste ske på fritiden och det blir inte mycket över till annat.
Hon kan knappt tala om hur gamla hennes två barn är. Det finns tillfällen då hon inte kommit ihåg vilket datum de är födda. Och när hon tvingats att välja mellan mannen och det fackliga arbetet så valde hon bort mannen.
Hon konstaterar det lite sorgset samtidigt som det är ganska så påtagligt att hon är stolt över sitt fackliga arbete. Hon har vigt sitt liv åt den fackliga idén. Den uppfyller hela hennes liv.
Hon arbetar i produktionen, skär kyckling i små bitar, börjar klockan åtta och slutar fem. Hon jobbar åtta timmar per dag sex dagar i veckan. Hon tjänar 202 bath om dagen, vilket är ungefär 40 kronor. Och hon har endast sex dagar semester om året.
Hon talar mycket om betydelsen av att vara en medveten arbetare och vidden av utbildning för att förstå sambanden.
– Det är viktigt för oss arbetare att veta varför vi är utsugna och varför våra levnadsvillkor är så hårda.

Vill sprida kunskaper vidare
Hon skulle vilja se betydligt mer fackliga utbildningsinsatser ute på arbetsplatserna.
– Men det är en uppfattning som inte alla delar, säger hon.
Själv tar hon varje tillfälle i akt att utbilda sina arbetskamrater. Har hon varit på kurs så försöker hon att föra sina nyvunna kunskaper vidare. Hon tror att hon är relativt ensam om detta.
Hennes ansträngningar har inte varit förgäves. Arbetarna på fabriken har tagit strid för bättre arbetsvillkor vid flera tillfällen. Förra året var de lockoutade i tre månader. Det var efter att arbetsgivaren endast velat gå med på två av fyra krav som de fört fram i kollektivavtalsförhandlingarna. Det som nekades arbetarna var högre lön för dem som jobbat länge i företaget samt bidrag till att ta sig till jobbet. Kollektivtrafiken är dyr. I snitt betalar arbetarna 30 bath för att ta sig till och från jobbet, det är cirka 15 procent av deras dagliga inkomst.
Varje dag demonstrerade arbetarna utanför fabriken. På nätet kunde man följa deras kamp. Till slut ingrep arbetsmarknadsministern och krävde att det skulle bli ett slut på konflikten. Parterna gjorde upp, men inte utifrån förhandling utan på order från ministern.