Tre arbetare på Cloetta Fazer i Ljungsbro blev avskedade anklagade för stöld. Ändå hade de bara gjort så som många av arbetskamraterna brukade göra, hämtat godis från lagret för att ställa fram i fikarummet där alla kunnat äta av det. Avskedandena väckte starka känslor på arbetsplatsen. Namninsamling genomfördes i protest mot företagets agerande.

[Ur nummer: 04/2006] Jag talade med de tre arbetarna, en man och två kvinnor, när det hade hänt. Deras berättelser berörde mig. Att bli av med jobbet är illa men att bli det för att man anklagas för stöld är fruktansvärt obehagligt. Det handlar om ens heder. Alla tre mådde mycket dåligt.

Först i december 2005, ett och ett halvt år efter avskedandena, togs fallet upp i Arbetsdomstolen. Jag följde rättegången. En och en kallades arbetarna in för att vittna om hur det hela gått till. De var sammanbitna och skakade av allvaret.
I slutet av februari i år meddelas dom. Avskedandena ogiltigförklarades och arbetarna tilldömdes skadestånd för den kränkning de utsatts för. De fick därmed den upprättelse som var så oerhört viktig för dem. Självklart blev de mycket glada.
Men trots domen får de inte jobben tillbaka. Arbetsgivaren väljer att köpa sig fri. Att det kommer att kosta över tre miljoner kronor spelar ingen roll. Prestigen är viktigare.

Arbetsdomstolens beslut går inte att överklaga. Om man inte är arbetsgivare. Då kan man sätta sig över domstolens beslut. Hur kan det vara möjligt? Ja, det har sin historiska förklaring.
I början av 1900-talet kunde arbetsgivaren fritt avskeda arbetare utan att dessa kunde få sin sak prövad i domstol. Samtidigt rådde ingen fredsplikt. Arbetare kunde i protest lägga ner arbetet. En öppen maktkamp avgjorde vem som skulle vinna.
Efter 1928 års kollektivavtalslag ändrades rättsläget. Fredsplikt kom att gälla i de frågor som nämns i avtalet, i praktiken blev dock fredsplikten i det närmaste total under avtalsperioden.
Rätten att fritt avskeda var oförändrad fram till 1974. Då kom Lagen om anställningsskydd, LAS, som upphävde arbetsgivarens privilegium att avskeda utan att saken kunde dras inför domstol. Nu blev det möjligt för den drabbade att vända sig till Arbetsdomstolen och få skälen prövade. Arbetsgivaren fick dock möjlighet att köpa sig fri från en fällande dom, enligt § 39 LAS:
”Om en arbetsgivare vägrar rätta sig efter en dom, varigenom domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad anställning ska gälla tillsvidare, skall anställningsförhållandet anses som upplöst.”
Arbetsgivaren får då betala ett i förväg fastställt skadestånd, som ligger mellan 16 till 32 månadslöner beroende på ålder och anställningstid (upp till 48 månadslöner om arbetstagaren fyllt 60 år).
Förhoppningen var att skadeståndet skulle vara så pass högt satt att arbetsgivaren följde domen. Så har inte varit fallet. Framför allt arbetsgivare på stora arbetsplatser har valt att köpa sig fria. Tvärtemot lagstiftarens intentioner som genom § 39 ville lösa situationen på framför allt mindre
arbetsplatser där arbetsgivare och
arbetstagare kan ha svårt att samsas efter att Arbetsdomstolen ogiltigförklarat uppsägningen.

Vad kan man göra? Ja, arbetarna vid Värö Bruks Pappersbruk valde att lägga ner arbetet tills deras arbetskamrat fick jobbet åter. Det är som alla vet inte lagligt, men som juristen Kurt Junesjö skriver på www.kurt.nu: det är inte heller lagligt av arbetsgivaren att bryta mot Arbetsdomstolens dom att arbetaren ska få tillbaka jobbet.
Att lägga ner arbetet är inget som Kurt Junesjö förespråkar. Det är med politiska medel som vi måste försöka få en ändring till stånd. Det är dags att se över § 39 i LAS. Vi kan lära av vårt grannland Norge där det inte är möjligt för arbetsgivaren att köpa sig fri.