Anno 2006 och jag har hunnit bli 29. Trettioårskrisen närmar sig obönhörligt. Tecknen har infunnit sig ett efter ett. Ett tecken la jag märke till i morse när jag skulle gå på bussen hemma i Gottsunda.

[Ur nummer: 04/2006] På hållplatsen satt två tjejer och rökte cigaretter så att röken bolmade. De hostade och rosslade. Jag tyckte synd om dem. De borde inte plåga sig på det viset.

När de fick syn på mig släckte de snabbt cigaretterna, kastade dem ifrån sig och smet iväg. ”En gubbe kommer” tyckte jag mig höra från nån av dom. Det gjorde ont. Jag är inte längre en i gänget – jag är den sura gubben som man gömde sina cigg för.
Att jag börjar bli gammal märks också på att jag blir alltmer nostalgisk.

Jag tänker mycket på min barndom. Försöker föra över min barndom på mina barn. Det som jag gillade då, vill jag att mina barn ska gilla nu. Jag läser Tintin för mina pojkar. Tintin var ju journalist, tycker mina pojkar om honom så kanske de får smak för skrivande, blir duktiga i skolan.
Jag försöker också få dem historieintresserade. Med serier som Asterix.
Och så har jag tagit med dem till slottet, domkyrkan och Gustavianum.
Gustavianum tyckte de var spännande, särskilt prästinnemumien på utställningen för fornegyptiska föremål. Där fanns en annan mumie som gjorde pojkarna rädda, en kattmumie.

Den äldste pojken vaknar mitt i natten och gråter. Han har mardrömmar om kattmumien. Men så en dag när vi gick och handlade lördagsgodis hos ”Kurdo Livs” på Bandstolsvägen får vi syn på en kompis till mig, den lokale koranläraren. Han ser faktiskt ”fornegyptisk” ut. Inte undra på, han kommer ju från nånstans i Mellanöstern.
Med sig har han en svart katt. Min äldste pojke utropar: Pappa, titta, katten lever!
Koranläraren tar upp katten i famnen och låter min son smeka den. Ja, den är verklig. Sen dess har pojkarna inte haft några mardrömmar igen.

Kanske skulle man kunna säga att de vuxit ett snäpp?