[Ur nummer: 05/2006] Tyvärr är det allt fler löntagare i Europa som väljer bort facket. Inte sedan andra världskriget har så få varit organiserade som idag. Det beror dels på förändringar på arbetsmarknaden, dels på fackets oförmåga att förnya sig. Organisationsgraden är endast 27,3 procent, och antagligen är siffran ännu lägre då den är några år gammal. Det framgår av en rapport som Europafacket tagit fram och som står att läsa om på fackliga Brysselkontorets hemsida.
Europafacket har nu tagit fram en aktionsplan för att få fler att gå med i facket, och då med tyngdpunkt på ungdomar, kvinnor och invandrare.
Det är framför allt i de nya medlemsländerna som den fackliga idén haft svårt att få fotfäste. Minnena från kommunisttiden har säkerligen bidragit till det. I de nordiska länderna samt i Belgien har fackföreningsrörelsen av tradition haft en hög organisationsgrad. I Sverige ligger den på drygt 80 procent och det är högre än för något annat land.
Men det går inte att vila på gamla lagrar i all evighet. Det finns allt för många hotbilder. Bara för att vi i Sverige av tradition haft en hög organisationsgrad är det inget som säger att vi även kommer att ha det i framtiden. Och ju svagare fack desto svårare att få till stånd kollektivavtal och framgångsrika avtalsuppgörelser.

Hög organisationsgrad är heller ingen garanti för hög facklig aktivitet. I praktiken är det ändå denna aktivitet som räknas. Det är oerhört viktigt att bilda klubbar på alla arbetsplatser som har ett tillräckligt stort medlemsunderlag. Det är helt oacceptabelt att stora arbetsplatser saknar klubbar.
Av Europafackets rapport framgår också att allt fler arbetsgivare ute i Europa inspireras av amerikansk antifacklig företagskultur. Rätten till facklig organisering ifrågasätts i större utsträckning än förr. Globaliseringen undergräver också den fackliga styrkan när arbetsgivare spelar ut arbetare mot varandra med hot om att flytta jobben.
Och blir det en borgerlig valseger i höstens val så kommer fackets ställning i Sverige att försvagas. För det blir följden av den borgerliga alliansens förslag att försämra a-kassan.

Intressant är också den självkritik som förs fram i Europafackets rapport. Det talas om fackets egna brister och att dessa förvärrar situationen. Det finns allt för många gammalmodiga inslag. Till exempel har inte mötesformer och arbetssätt förnyats på länge, kvinnor och ungdomar lyser med sin frånvaro, dessutom har fackligt förtroendevalda tappat kontakten med verkligheten ute på fabriksgolvet.

Vi bör alla ställa oss frågan hur vi kan bidra till att fler går med i facket. Alla har ett ansvar för att värva medlemmar och sprida kunskap om den fackliga idén. Ingen ska stå utanför bara för att frågan om medlemskap inte ställts. Och när frågan ställs kräver den ett annat svar än det Groucho Marx gav. Förtroendet för föreningen bygger på att den är beroende av att ha mig som medlem.