[Ur nummer: 05/2006] Ryggen flammar i grönt eller blått, med svarta tvärband ner över sidorna. Kroppen är spolformig. Den är en av de vackraste fiskar jag vet, snabb, uthållig. Med enorm hastighet drar den runt i ytvattnet. Ständigt hungrig, alltid på jakt efter planktonmat. Makrillen!
Nu i vår kommer jag och kocken Rasmus Strand ut med en kokbok om denna läckra firre.
Jag blir hungrig när jag tänker på den. Stekt makrill är bland det bästa jag vet. I Bohuslän äter vi den gärna med lingon, i andra delar av Sydsverige är detta helt absurt, där duger bara stuvad spenat. ”Saltad makrill smakar väl, men osaltad illa” skrev Olaus Magnus i Rom på 1500-talet. Sådant har jag aldrig spisat, däremot både kokt och inlagad, efter gamla klassiska recept.

Olunn kallades makrillen av de gamla nordborna, på latin heter den Scomber scombrus. Vintrarna tillbringar den på 150 meters djup i Nordsjön och Atlanten, äter knappast något och är sömnig och passiv. När våren kommer spritter till i hormonerna och makrillen förvandlas till en, ja just det – flyttfisk! I jättelika stim drar den mot svenska västkusten, ofta ända in i Östersjön.
Kring midsommar är det dags för kärlek, då leker makrillen dygnet runt i de översta vattenskikten. Honan lägger ägg om natten, i omgångar, totalt kanske en halv miljon. De flyter omkring med strömmarna, och efter bara sex dygn kläcks fyramillimeterslarverna. Redan efter ett halvår är de 15 cm långa. Först som tre- eller fyraåringar kan de själva bli föräldrar.
Liksom som fåglarna om hösten längtar söderut, återvänder flyttfisken makrill ut i de oceaniska djupen. En individ kan göra om samma resa, år efter år. Om den inte blir uppäten, förstås…
Det finns folk som tycker att makrill är som ål, alldeles för fet för att kunna avnjutas på tallriken. Fetman skulle, enligt en enveten och kuslig vandringslegend, bero på att fisken åt av köttet från drunkade människor. Så sent som 1940 hörde min far hur somliga i hans hemstad Marstrand trodde att makrillstimmen kalasade på minsprängda tyska besättningar utanför ön.

Ändå har den ”tigerstrimmade” alltid också varit en attraktiv matfisk. Och att dörja makrill en stilla junikväll är en stark och oförglömlig upplevelse. Till skillnad från torsken finns det gu´skelov fortfarande gott om denna art i våra vatten.

För bara en mansålder sedan var den fattigmans föda året runt i karga kustsamhällen. Poeten Ebba Lindkvist skriver om den tiden i en underfundig dikt att ta med i båten i sommar:

Och detta är sommarn
färsk makrill, färsk makrill
Till morgon, till middag, till kväll

Och detta är vintern
salt makrill, salt makrill
Men detta är lika
sommar och vinter, sommar och vinter
kaffe och smörgås, kaffe och smörgås

Men Gud välsigne makrill´n
vad ska en annars leva på
Och Gud välsigne kaffet
den största fröjd vi få