Tidningar, teve och radio vaknar till och nappar på ämnet. Lars Furuland har skrivit en kunnig handbok, Svensk arbetarlitteratur.

Tidningar, teve och radio vaknar till och nappar på ämnet. Lars Furuland har skrivit en kunnig handbok, Svensk arbetarlitteratur.

[Ur nummer: 06/2006] Själv har jag kommit ut med en essäsamling om samhälls- och arbetarförfattare med titeln Arbetarklassens bästa partytricks. En ny vår för den ständigt dödförklarade arbetarlitteraturen? Ja, det verkar nästan så.
Vårtecknen i kulturvärlden har varit blattesvenska, arbetarförfattare och klasskildringar.
”Men läser man verkligen böcker i arbetarklassen?” En kvinnlig journalist ringer upp och ställer frågan. ”Jo, det gör man, om det kommer romaner som handlar om ens eget liv så gör man det.” Men det är klart, hälften av alla LO-anslutna män läser aldrig en bok. Vi pratar vidare om de nya arbetarförfattarna och vad de ska vara bra för. ”De har en skarp blick för hur klassamhället ser ut”, säger jag. Alldeles nyligen, talar då journalisten om för mig, förstod hon att vi faktiskt lever i ett klassamhälle. Hon hade alltid annars trott att vi levde i ett klasslöst samhälle.
Missförstånden är många när man talar om klass, så jag följde inte upp hennes påstående. Men efter samtalet funderar jag länge på vad hon kunde ha menat med ”klasslöst samhälle”. I vilken värld lever en svensk journalist om hon faktiskt trott att vi lever i ett klasslöst samhälle? Möjligen i ett samhälle där sociala orättvisor och klasskillnader beror på individens brister och ska tystas ner? Eller lever hon isolerad någonstans på en ö där alla är välmående medelklass och blinda för omvärlden?

Under 1980-talet arbetade jag några år som färdtjänstchaufför i Stor-Stockholm. Det blev en ingång till otaliga privata hem – såväl på Strandvägen som i nedgångna förorter. Men klassamhället var inte bara enorma skillnader i plånboken. Sådana kan utjämnas. Klassamhället grundade sig i botten på människosyn.
Vissa människor tyckte sig vara ”bättre” än andra. Den som stod lägre i den sociala hierarkin måste acceptera förödmjukande behandling. Det fick jag själv känna på.

Förra året kom Kerstin Fredholms reportagebok Fint hemma. Fredholm är journalist men utger sig för att vara städerskan Anita Lundin. Hon tar pigjobb i privata hem. Arbetsköparna är uteslutande innerstadsbor. Övre medelklass och överklass, samhällets stöttepelare. De är överlägsna redan i tonen i telefon. Inte sällan är de vana att ge order, att betrakta andra som redskap för deras vilja och överlägsna smak.

Trots att de har råd vill nästan alla pruta, från 100 kr per timme ner till 80. Men det är klart, Anita talar ju svenska, till skillnad från polskan som bara får 70. Det finns de som måste ta 30. En enda kund vill betala vitt. Och har man betalat är det tydligen också tillåtet att behandla en städerska kränkande, att visa sin makt, att utnyttja någon i underläge. Fast helst ska det inte märkas vem som har övertaget, det ska vara trevligt och vänskapligt. ”Det som förvånar mig mest är hur giriga och snåla många verkade vara”, skriver Fredholm. Det är också min erfarenhet. Fattigpensionären kunde ge en femtiolapp i dricks. På Östermalm fick man en gammal karamell eller ett äpple. Vill man veta vad klassamhället egentligen handlar om ska man läsa Fredholms bok.