”Mina ’mujahidiner’ tror att jag spelar åsna…”

[Ur nummer: 07/2006] Sen en tid tillbaks är jag hemma med mina tre barn, två pojkar och en flicka. I dessa tider av ömsesidig demonisering kan det vara en idé att förmänskliga ”den andre” med en berättelse från vardagen.

Dagen börjar tidigt. I gryningen går jag upp, tvättar händer, fötter och ansikte, rullar ut min turkiska matta och ber. När bönen är avslutad sitter jag kvar en stund på mattan, fingrar på ett radband och läser ett stycke ur Koranen. Därefter plockar jag upp mina tre morgontidningar i hallen, kokar en kopp kaffe och sätter mig ner för att läsa. Innan barnen vaknar hinner jag titta på morgonnyheterna och gå igenom almanackan.

Nu är det dags att väcka barnen, mina ”mujahidiner”. De borstar tänderna, äter frukost och sen går vi ut på gården. De gungar och leker i sandlådan.
Jag sätter mig avsides på en bänk med bok, penna och anteckningsblock. Just nu läser jag Ikaros flykt, essäer av Artur Lundkvist. När de tröttnat tar vi en promenad till biblioteket i Gottsunda centrum. Där skummar jag igenom kulturtidskrifterna.

Vid elva börjar jag laga mat, alltid indisk. Jag har en indisk kokbok, dessutom recept funna på nätet. Curry och ris är vårt dagliga bröd. Det går dock att variera i det oändliga. Favoritingredienser är aubergin, lime, kokos, yoghurt och färska korianderblad. Mitt kök bär spår av det swahiliska, jag levde ju i Mombasa, – en ö i indiska oceanen – under några år. Det swahiliska i sin tur är en mix av arabisk, afrikansk och indisk kokkonst.
Barnen är för små för att hacka lök men hjälper till med att duka.
Innan vi sätter oss ner i en ring på golvet för att äta är det bönetid igen. Det händer att mina ”mujahidiner” hoppar upp och sätter sig på min rygg under knäfallet. De tror att jag spelar åsna och ända sedan de prövat att rida en i Mombasa vill de inte sluta. Det är bara att låta dem hållas. Jag får rulla ihop mattan och vänta tills senare. Enligt sufierna är det bara bra för egot att bli kallad för åsna ibland.

Det berättas om profeten Mohamed. Han ledde bönen i moskén. Plötsligt hoppade hans två barnbarn – Hassan och Hussain – upp på ryggen. De var hans ögonstenar, själv kallade han dem för ”mina två blommor” och han ville inte göra dem ledsna. Han blev kvar i samma ställning tills barnbarnen tröttnade och steg av självmant.

De vise sufierna säger att man ska inleda måltiden med en nypa salt och avsluta med en sötsak. För mig kan det vara en baklava som jag köpt i den kurdiska grannbutiken. Till detta gör jag i ordning en kopp hett arabiskt kaffe med en smula kardemumma i. Sen viker jag ett paan, det vill säga ett betelblad med fänkål, koriander och annat färggrant ”mojs”. Seden att tugga paan lärde jag mig i England när jag pluggade på en Koranskola. Alla elever var ”pakis”. De påstod att det var bra för matsmältningen. Jag röker inte cigaretter. Men kan när suget blir för starkt och vädret tillåter puffa på en vattenpipa ute på balkongen.

På eftermiddagarna läser och skriver jag, ser på nyheterna och läser kvällstidningarna. Under dagen försöker jag också hinna med att kolla min e-post och gå in på BBC, Reuters och Al-Jazeera för att hålla mig uppdaterad. Då och då tar jag en titt på mitt romanutkast, lägger till några anteckningar. Det blir också tid för att skissa på andra idéer. Så håller jag på tills jag slocknar utmattad. Där emellan ska barnen nattas. n