[Ur nummer: 07/2006] Jag överlämnar mig åt det gröna, som en bladlus, skrev Werner Aspenström en gång i en oförglömlig sommardikt. Och visst känns det så i dessa veckor, när milda regn fuktar myllan och solen öser in sin energi så att det bara växer och växer.
Det är nu man vill stanna alla klockor och gå ut och lägga sig i sommarängens gräs.
Varför inte göra slag i saken? Och ta med en bunt poesi som förstärker upplevelsen av att vi tillhör ett stort och vackert och märkvärdigt sammanhang. Roland Bågenhammar fångar det i några rader:
Låt oss sjunka ned
till gräsrotsnivå
till den doftande
jorden och syrsorna

Låt oss skåda tingen
från grunden
Bland blodroten och gulmåran
anar vi evighetsperspektivet

Apropå gulmåran: Linné, en annan gudabenådad iakttagare, skriver om hur han var på bondbröllop på Öland och hur, frampå kvällen, ”männen blevo ondsinta och kvinnorna kärlekskranka”. Varför? Jo, på golvet framför den glödande heta kakelugnen hade värdinnan lagt breda knippen av gulmåra – som puffade ut söta, starka dofter. Hallucinogena ämnen skulle vi säga med dagens vetenskap!

Ängen är ett stycke kulturhistoria. Innan åkern och vallen slog igenom i jordbruket grundades det nordiska folkhushållet rent ekonomiskt – i långt mer än tusen år, från järnåldern fram till mitten av 1800-talet – på den höproduktion som dessa marker frambringade.
Svingel, gröe, ven, äxing och andra vilda gräs och örter torkades och gavs åt de grå härbrenas taniga mjölkkor under långa kalla vintermånader.
Spillningen bars sedan ut på de små tegar med rovor och kål som hackats upp i ängssvålen. Så blev ängen åkers moder. Slit, möda, fattigdom, javisst – men samtidigt denna skönhet, som vi nutida, moderna, mätta får lov att bara njuta av.

Men ängen är också kultur därför att poeter och kompositörer där hämtar inspiration och fantasi. Walt Whitman skrev att ett grässtrå ”är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke”. Och Verner von Heidenstam blir en meditativ mystiker:
Du äng, låt kalkar glimma
kring älvans lätta häl
Du paradisets timma
din dagg gjut i vår själ

Sommarängen är även musik, åtminstone hos mig. Skallen susar mjukt av Beethoven, Lars-Erik Larsson och Ulf Lundell. Det är vackert så jag nästan får tårar i ögonen, man vill hålla kvar varje ögonblick, här och nu. Lyckorus och lätt vemod, på samma gång. Och en krusning av helighet, då Den Outgrundlige känns nära och omslutande, och där jag också tycker mig ana ett kärlekens ansikte. Eller med orden från Claes Andersson, finlandssvensk poet och jazzmusiker:
Himlen ler med sina läppar av moln
Skogen sjunger med sina läppar av träd
—
Jag rör vid blommorna
Det finns ett barn i allt
Det ler mot oss med sina mjuka läppar.