[Ur nummer: 09/2006] I sin nyutkomna Självbiografin skriver Pelé om sin fattiga uppväxt i den brasilianska staden Três Coracões, Tre hjärtan. Han skildrar gatan och kvarteret där hans liv och fotbollskarriär en gång började. Dessa första avsnitt i boken känns äkta och gripande, som om han faktiskt skrivit dem själv. Men det har han inte. Av en vän i bokbranschen får jag veta att boken försenats för att flera spökskrivare varit inblandade. Det märks i fortsättningen. Pelés berättarröst är lika levande som det kommersiella varumärke han numera blivit.

I Pelés barndom spelade alla fotboll på gatan, man spelade barfota med hemmagjord boll. Det kryllade av ungar så det gällde hela tiden att finna snabba lösningar ur tilltrasslade och täta situationer, att vara beredd på och reagera snabbt på spelarnas och bollens oberäknelighet. Man spelade på olika underlag och eftersom det inte fanns mycket annat att göra spelade man nästan jämt. Fotboll var en lek och ett fantastiskt tidsfördriv.

Det väcker minnen. Liksom Pelé och hans kompisar bildade vi egna tränarlösa lag på gårdarna i Farsta under min barndom. Vi var många och spelade på grus, på asfalt eller närmsta gräsplätt. Tiden försvann.
Plötsligt var det mörkt och någons mamma ropade från ett avlägset köksfönster. Idag drillas ungarna tidigt i klubbar. Sjuåringar lär sig att agera taktiskt, de tränar på ”rätt” sätt, lär sig vad som är ”rätt” teknik, de har skjuts, utrustning och uppbackning. Leken kommer i andra hand, att göra ”rätt”, att vinna matcher blir det viktiga.

När jag ser landslaget spela i VM ser man att leken och spontaniteten är borta. Vad som fattas svenska toppspelare, manliga såväl som kvinnliga, utom kanske glimtvis hos Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic, är det som Pelé lärde sig redan på barndomens gata: extrem bollkontroll, högt passningstempo, modet att ta till oväntade lösningar, att våga slå den oväntade passningen.
I detta, att göra det svårt för sig och sedan försöka finna en väg ut – ligger fotbollens själ.

Afrikanska lag gör inte alltid det som är rätt taktiskt, men de spelar med ett leende. Framtidens fotboll, ja fotbollens själ, kommer att förvaltas av lag från Afrika.
När nästa VM går i Sydafrika 2010 kommer vi att få se mer av denna själ. Lag som Ghana, Senegal och Elfenbenskusten, men också Argentina och Brasilien spelar fortfarande en gatans fotboll – de förstnämnda som trots att de spelade med en för hög backlinje mot Brasilien i VM, gav allt och faktiskt förde matchen. Ghananerna spelade brasilianskt, vågade utmana den egna kreativiteten och begåvningen.
Ibland lyckades man överträffa den och magi uppstod.
De föll med hedern och fotbollssjälen i behåll.

Lasse Lagerbäck är bra på många sätt, men hans spelidé får inte spelarna att söka sig mot det de inte riktigt behärskar, mot det de inte riktigt vågar utföra på en fotbollsplan. Det anses otryggt, otaktiskt. När taktiken föll ihop som ett korthus i åttondelen mot Tyskland uppstod ingen friare överväxel, inget jävlar anamma, ingen förlösande noll-att-förlora-fotboll. Bara ett generande tomrum.