[Ur nummer: 09/2006] Det är oerhört jämnt mellan blocken. Fortfarande ett par veckor före valet har många inte bestämt hur de ska rösta. För den som inte vill att Sveriges framtid ska avgöras som en ”Mr Sweden-tävling” mellan Persson och Reinfeldt, kan det vara intressant att fundera över hur den egna tillvaron är beroende av andras – för det är den ju om vi tänker efter.

Det handlar om ideologi – att välja ett beroende som är hållbart för alla. Vad menas egentligen med höger eller vänster, när moderaterna i jakten på ett regeringsskifte flirtar så ohämmat med socialdemokraternas väljare.

Moderaterna säger att de lovar att bjuda högre vad det gäller satsningar på vård, skola och omsorg oavsett vad socialdemokraterna har bjudit.
Moderaterna säger att de prioriterar bekämpningen av arbetslösheten – det är det som är innebörden i ”Nya moderaterna – nya arbetarpartiet”, ett parti för dem som har arbete, alltså för den som i det avseendet har det bättre än den som lever på bidrag. Är jag en arbetstagare eller en bidragstagare?

Vad handlar det om? Varför formulerar moderaterna beroendet på detta sätt? Man vill skapa en motsättning mellan arbetstagare och bidragstagare. Man vill skapa en motsättning mellan de som har jobb och de som saknar. De borgerliga gör faktiskt ingen hemlighet av det. De som inte har ett jobb, som är sjuka eller arbetslösa, vill de försämra villkoren för. De vill sänka a-kassan och sjukpenningen och hänvisa långtidsarbetslösa till socialbidrag.
Varför är det så viktigt att peka ut och sätta dit de arbetslösa, som redan har det kämpigt? Sambandet är gammalt och beprövat. Om man försämrar villkoren för den som saknar och söker jobb påverkar det den som har ett jobb. Hon blir mindre trygg, vågar inte längre ställa samma krav, vågar inte längre på samma sätt hävda sin rätt, för hon vet, och arbetsgivaren vet, att det finns en arbetslös som är beredd att gå in och göra samma jobb för lägre lön.

Det man bör komma ihåg är ju lägre a-kassa desto lägre löner. Det är med andra ord inte bara de arbetslösa som drabbas, även de som har jobb påverkas om ersättningsnivån sänks.

Det här är att gå på rak kollisionskurs med LO som vill göra a-kassan bättre, för detta leder i sin tur till högre löner. Arbetsgivarna har ju svårt att erbjuda lägre löner än vad a-kassan ger.

Medan socialdemokraterna i regeringsställning har fattat beslut som innebär en sänkning av fackavgiften genom möjlighet till skatteavdrag så vill borgarna höja egenavgiften till
a-kassan vilket leder till en höjning av fackavgiften. Ju högre fackavgift ju större risk att facket försvagas genom att färre väljer att organisera sig av ekonomiska skäl.

Det är med andra ord ett viktigt vägval vi alla gör den 17 september. Det kräver eftertanke. Det som dock är allra viktigast är att rösta.