[Ur nummer: 10/2006] Jag hoppas att socialdemokratin kommer att idka självkritik. Allt för många som jag mött har varit missnöjda med den socialdemokratiska politiken. De har känt sig vilsna. De tycker inte att partiet vill något längre. Det gäller så väl fackligt som politiskt aktiva. Många av dem har ändå röstat på partiet, men uppenbarligen inte tillräckligt många.
Jag kommer ihåg valet 1976. Jag var 16 år gammal. Det blev för mig ett politiskt uppvaknade när socialdemokraterna förlorade makten efter 44 års regeringsinnehav. Den gången var det löntagarfonderna som användes av de borgerliga för att mobilisera. Kärnkraftens vara eller inte diskuterades också livligt.

Det är bara att hoppas att dagens ungdomar nu också vaknar. De behövs i det politiska livet. Frågan är hur man når dem. Det måste på allvar diskuteras. Allt får inte handla om vem som ska efterträda Persson. Visst är partiledarfrågan viktig, inte minst att det blir en kvinna som tar vid och gärna en kvinna med fackföreningsrörelsens perspektiv. Men minst lika viktigt är att diskutera politik och ideologi. Vad är det för samhälle som vi vill se framöver? Hur ser visionerna ut?

Själv undrar jag vart tankarna om det gröna folkhemmet tog vägen. Hur går det med hållbar konsumtion? Är det något som engagerar ungdomar idag är det miljöfrågor och rättvisefrågor. Dessa frågor måste på allvar börja diskuteras inom socialdemokratin. Låt betongsossen vila i frid!

Inom fackföreningsrörelsen måste vi också börja tala om klass. Det har känts lite förlegat, det ska villigt erkännas. Men det är det inte längre, det gamla klassamhället är på väg tillbaka, var så säker. Hushållsnära tjänster, sänkt a-kassa och låglönejobb är det som lägger grunden för detta. Det som upptar mig allra mest är fackföreningsrörelsens framtid. De borgerliga partierna är väl medvetna om vad de gör, ivrigt påhejade av arbetsgivare och kapitalägare. Det är många oroande frågor: Kommer medlemmarna att fly när egenavgiften till a-kassan höjs? Om svaret är ja innebär det i sin tur att kollektivavtalen urholkas och att den svenska modellen är hotad.

Det finns pessimister som säger att socialdemokraterna aldrig omprövat sin politik i opposition. De hävdar att diskussionen kommer att underordnas målet att vinna valet 2010 och att alla försök att ompröva gamla ståndpunkter kommer att uppfattas som ett hot.

Jag hoppas att alla som är engagerade vässar sina pennor och bevisar att dessa pessimister har fel. Det behövs en ideologisk debatt inom både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Det är en fråga om överlevnad. Det går inte att bara förvalta. Politik är att vilja, det får vi aldrig glömma.