[Ur nummer: 10/2006] Strax innan Sverige bytte regering fick Svenska kyrkan också en ny ledare. Anders Wejryd blev ny ärkebiskop efter KG Hammar. Ett bra val. Vi är goda vänner sedan många år, och jag har alltid gillat hans ganska unika förening av varm personlig tro och en radikal syn på vad Svenska kyrkan kan och bör uträtta i det svenska samhället.

”Jesus såg människor som for illa. Svenska kyrkan behöver göra likadant för alla enskildas, för samhällets och för kyrkans egen skull”, skrev Wejryd i ett pressmeddelande. ”Diakonin, kyrkans sociala arbete, får aldrig ses som ett slags tilläggstjänst som man kan dra in när kyrkans ekonomi försämras”. Utan patos för dem som har det sämst på välfärdens bakgårdar kan kyrkan inte själv förbli frisk och kreativ, tycks den nye ärkebiskopen mena.

Han har så rätt. Men fortfarande ser vi alldeles för mycket av lärostrider och navelskåderi i kyrkans sammanhang, på bekostnad av det goda budskap om kärlek och solidaritet som är evangeliets innersta kärna. Anders Wejryd skriver klokt att kyrkan inte skall vara moralismens och präktighetens väktare utan nådens väktare:

”Ju mindre personlig erfarenhet man har av en egen relation till Kristus, desto mer tror man att moral är vår grej. Det finns andra kloka som kan tala om moral och etik. Men det är få som kan berätta om Gud som älskar oss villkorslöst”

Det skall bli spännande att se vad den nye ärkebiskopen kan åstadkomma. Formellt har han knappast någon makt att styra och ställa i kyrkans liv. Enligt det nya systemet i den fria kyrkan saknar han till och med rösträtt i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Wejryds möjligheter till påverkan ligger i att föra dialog, resa runt i sitt stora fögderi och skapa förtroende och debatt. Han lyckas nog knappast ena de olika teologiska fraktionerna, till exempel i de heta frågorna om partnerskapsvälsignelse, ämbetssyn, bibelsyn och så vidare. Men hans öppna avväpnande stil, tydligheten i synen på kvinnornas ställning i kyrkan, hans varma fromhet i kombination med en radikal samhällssyn – alla dessa goda egenskaper bådar gott. Att till exempel bejaka modern naturvetenskap och samtidigt säga sig ha föga problem med att tro på bibelns underberättelser är en intressant ståndpunkt i en kyrka där många präster räddhågat hukar för vetenskapen och inbillar sig att den skåpat ut Vår Herre.

Jag hoppas att Anders Wejryd står pall för all den kritik han från och till kommer att mötas av, både inom och utanför kyrkan. Att han bevarar sin frimodighet och orkar inspirera kyrkan till att bli en orädd, djärv och profetisk röst i samhället – i kamp mot ensidig ekonomism och materialism, i strid för rättvisa och hederlighet och omsorg om de sämst ställda och utanförstående. Vi behöver en sådan oberoende kraft i ett välfärds-Sverige där många sliter och stressar under trycket av att vara duktiga, prestera, tjäna stora pengar och ”bli bekräftade”. Och där samtidigt de utstötta, hemlösa och ensamma blir alltfler.

God bless him!