För en tid sedan gick jag på en bokauktion i Mora. Där fanns antika rariteter såväl som fyndlådor med diverse. I en av dessa fyndlådor låg bland annat 15 romaner av Sven Delblanc.

[Ur nummer: 11/2006] Mot slutet av dagen klubbades äntligen lådorna bort och jag bjöd 20 spänn för Delblanclådan och till min förvåning blev det högsta budet. När jag kom hem och tittade djupare i kartongen hittade jag exemplar av Stig Dagermans De dömdas ö och Nattens lekar. Båda i perfekt förstaupplaga. Jag hade inte sett dem för alla Delblanc.
Snacka om fyndlåda.
”Man tänker nästan dagligen på Sven Delblanc”, skriver en vän i ett mejl, apropå samtidens skönhetskult och njutningshets. Jag förstår vad han menar, även om jag inte kan göra samma belästa koppling till Sven Delblanc. Jag såg Hedebyborna på teve och mina Delblancromaner står fortfarande olästa i bokhyllan. Jag gillar att ha dem där, titta på ryggarna, läsa titlarna. Åsnebrygga, Grottmannen, Maria ensam. Jag kompletterar då och då, häromdagen köpte jag Åminne, första boken om Hedeby och hans publikgenombrott, då han ”slutat runka sitt själsliv och börjat skriva som folk.”

Det finns en njutning och förväntan i att ha nästan alla olästa. Kanske beror min avvaktande hållning på att Sven Delblancs dubbelhet ligger mig personligen nära. Den hunsade bondpojken hade fått bilda och utbilda sig, han uppskattade arbetarförfattare, särskilt Ivar Lo, och var brett intresserad av världslitteraturen.

Delblanc gjorde en klassresa när välfärdsstatens utbildningsvägar öppnades. Klassidentiteten var inte självklar. Han avundades Ivar Lo dennes självbiografiska realism som fått gratis draghjälp av en social omvandlingsprocess och klassfrigörelse. Något som 70-talets författare inte hade i ryggen – på grund av klassutjämningen.
Trots ära och framgång var Delblanc pessimist och missnöjd med allt han gjorde. Varför? Finns svaret i hans många romaner? Jag tror det.
I början på 90-talet skrev Delblanc Livets ax och Slutord, memoarboken och sjukjournalen, då läste jag honom första gången. Han var döende och visste om det.

Det känns att det är en stor författare som för pennan. Delblanc tycks ha passerat de världsliga striderna och försonat sig med slutet: hans avskalade stil uttrycker en ovanlig klarhet. Därmed vann han en ny generation läsare, åtminstone vann han mitt intresse.

Jag tror att han med Livets ax skrev den där stora boken han en gång i ungdomen drömde om att skriva.
På en gång realistisk och i våg med en social omvandlingsprocess men också djupt arketypisk. Den allmängiltighet han avundades proletärförfattarna, den äger han ju också själv: klassresenärens obotliga frihet och förlorade landskap.
Kanske är det därför som Sven Delblanc talar till så många.