Det må vara sant att alliansen nu genomför den politik de gick till val på. De mörkade aldrig att försämringar i arbetslöshetsförsäkringen skulle betala en stor del av de utlovade skattesänkningarna. Det framkom också ganska tydligt att det skulle löna sig att jobba och att vara rik.

[Ur nummer: 11/2006] Det systemskifte som nu genomförs i ett rasande tempo tror jag dock att få av oss var beredda på, oavsett om vi röstade till vänster eller till höger. Jag skulle bli förvånad om en majoritet av svenska folket stillatigande låter detta ske.

Det framgår inte minst av det massiva missnöje som förändringarna i a-kassan väckt. Det ska bli svårare att få ersättning, och den blir dessutom betydligt lägre. För detta ska man få betala mer genom att regeringen vill höja egenavgifterna till a-kassan. Det handlar om stora summor, upp till 300 kronor mer i månaden. Inte blir det bättre av att dessa förändringar är dåligt utredda. Från de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO talar man om slarviga, ogenomtänkta, ogenomförbara och orättvisa förslag.
Regeringen menar att det inte finns någon anledning till ilska. De som har jobb kommer att få minskad inkomstskatt genom jobbavdrag. Det som sticker i ögonen är att de som tjänar mycket får betydligt mer kvar i plånboken än den som tjänar lite. Efter höjda egenavgifter och slopade avdrag för fackavgift blir det knappt några extra pengar kvar för den som är lågavlönad.
Jag utgår från dem inom livsmedelsindustrin som tjänar 13 900 kronor i månaden. Så lite kan en nyanställd tjäna som arbetar heltid inom slakt- och charkbranschen. Det är ofta kvinnor som jobbar i paketeringen. Jag tror inte den borgerliga regeringen vet hur det är att försörja en familj på en sådan inkomst, eller ännu värre – man skiter i det.
Säg inte till lågavlönade att det lönar sig att arbeta. De får inte på långa vägar betalt för det slit som de gör. För att de ska få upp sina löner behövs facklig kamp. Och det är också de lågavlönade som står i centrum för kommande avtalsrörelse. De som tjänar lite ska få mest.

Det kanske är ett budskap som inte går hem i alla kretsar, inte ens bland våra egna. Det är dock detta som solidaritet handlar om och som utgör grunden för vårt välfärdssamhälle. Att värna om dem som har det sämst: lågavlönade, arbetslösa och de som är sjukskrivna. Det är därför den borgerliga regeringens politik utgör ett så allvarligt hot. För vad den vill är att pressa ner lönerna ännu mer. Drömscenariot är en växande låglönesektor, en ny underklass.
De må kalla sig de nya moderaterna. Men politiken är allt annat än ny. Det är i stort sett exakt samma politik som den borgerliga regeringen försökte sig på i början av 90-talet.
Nu liksom då attackerar den borgerliga regeringen fackföreningsrörelsen. Höjda egenavgifter är en effektiv metod. För självklart är risken stor att en medlem lämnar facket när avgiften kraftigt höjs. Så dum kan inte den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin vara att han inte inser det, oavsett vad han själv säger.
Gör honom inte glad. Gå inte ur facket! Det tjänar bara de rika på. De som har makten. För att inte tala om alla arbetsgivare som kommer att jubla. Nej, se till att alla du känner är med i facket istället. Tillsammans är vi starka. Facklig kamp för att hävda de lägst avlönades rätt är det enda som biter på denna regering.