På en bänk vid en grusgång sitter jag och betraktar S:t Lars hospital. Det är stilla. Jag läser Wilhelm Eklund, lägger ifrån mig boken och insuper dofterna från det multnande höstlandskapet. Dikten blir verklighet.

[Ur nummer: 11/2006] För ett tag sen gjordes en undersökning om svenskars attityder till islam, baserad på den oproffsiga frågan om ”svenska” och ”islamiska” värderingar går ihop. Etnicitet och religion ställs mot varann. Man kan undra till vilken kategori en svensk muslim skulle höra. Är värderingarna då ”svenska” eller ”islamiska”?

Sådana gränsvarelser, som undflyr varje försök till kategorisering, är inget nytt fenomen i vår historia.
När jag sitter här i den vemodigt sköna parken från slutet av 1800-talet och grubblar kommer jag oundvikligen att tänka på en av hospitalets forna patienter – Lundaprofessorn och baronen Eric Hermelin. Här var han inspärrad i mer än tretti år, från 1909 fram till sin död 1944. Kanske var det just detta som var hans sjukdom, att han inte gick att diagnostisera. Ett okänt fall.

Hermelin bekände sig aldrig öppet till islam. De finns de som har sett hans notoriska alkoholism som bevis på hans ”hedniskhet”.
Men så är det ju också med de största helgonen – de skyltar inte med sin fromhet.
Dervischerna kunde supa sig fulla mitt på torgen för att håna lagiskheten.
De rättrogna kan lida av andliga åkommor som högfärd medan de föraktade kan inneha en hög rang hos Gud.

Ordet sufi härstammar från arabiskans ”suf” som betyder ylle. Förutom att Hermelin gick klädd i grova ylleplagg vittnar hans inlevelsefulla tolkningar av sufiska hagiografier som Attars Tazkirat al-Awliya från 1931 om en intim själfrändskap. I både tanke och stil. Översättningen av Rumis Mathnawi, islams heligaste bok näst efter Koranen, är mer än bara en god översättning, det är svensk lyrik i egen rätt.
Det finns en sufisk tanke om ”de anonyma helgonen”. De lever mitt ibland oss men ger sig inte tillkänna. De saknar religionens yttre attribut. Men det är för deras skull världen ännu består. En hisnande tanke. Kanske finns de där än, de heliga dårarna inne på sjukhuset. Jag störs i mina funderingar av stinkande fläkt från min högra sida. Sprit. Bredvid mig har en luffare krupit ihop. Han mumlar rytmiskt. För ett ögonblick låter det kusligt likt persiska. Är det poesi han reciterar? Omöjligt, eller …

Samuel Huntington talar om ”kulturernas krig”. Men kulturer är inga tydligt avgränsade entiteter och har aldrig varit det.
De delas och smälter samman i ständigt nya och allt rikare konstellationer.
Mellan, över och under kulturerna finns mönster av oförutsägbart sammanfogade länkar. En sådan länk är Hermelin.

Ta bara medeltiden. Redan då fanns det inga murar mellan kulturerna. Platon arabiserades och förvandlades till Shaykh Aflatun medan Ibn Sina latiniserades och blev hos oss känd som Avicenna. Det västerländska orientaliseras och det orientaliska västerniseras. Så är det än.
I gruset skymtar ett spår. En cykel, säger förnuftet. Men jag känner på mig att det är Vägen. Mitt hjärta bultar, jag vänder luffaren ryggen och ger mig ivrig iväg, nyfiken på vad jag ska finna vid Vägens slut. ”Till Gud finns, för förnuftet, ingen väg”, skriver Hermelin.