Jag har funderat en del på att vad man än gör, var man än är, i dagens samhälle, så vet man inte om man är ensam. Man kan inte längre veta om man är övervakad.

[Ur nummer: 12/2006] Du har troligtvis lämnat massor av spår efter dig. Vi använder oss av passerkort som registrerar när vi går in genom porten och när vi går ut genom den igen. Inne i byggnader finns också dörrar med kortläsare som vi också måste dra våra kort genom eller så måste vi trycka in en kod som visar att här i denna del av byggnaden har jag befunnit mig vid den eller den tiden på dygnet. I mobiltelefonerna kan man tydligen se i efterhand vilka sms som skrivits, vad som skrevs, och till vem.

Vi använder oss i allt större utsträckning av bankomatkort och man kan genom dem kolla upp hur mycket pengar som tagits ut, vid vilken tid och var. Kort som vi även använder i affären, på restaurangen, ja överallt där vi lämnar spår efter oss. Bensinkort använder jag ofta och man kan se hur mycket jag tankat, vid vilken tid, i vilken stad och vilken bensinstation. I affärer, vid bankomater, inne på banken, ibland också på våra arbetsplatser, sitter övervakningskameror. Är nu allt detta för vår skull?

Nja, en del av dessa saker kanske är bra. Man kan se om någon blir överfallen, eller om det gjorts försök att fiffla med en bankomat. Det finns säkert en hel del av detta som fyller ett gott syfte, och underlättar vardagen för oss. Frågan är bara hur långt det ska få gå, innan man säger, stopp nu räcker det.
Hörde en historia, som jag inte vet om den är sann, om en firma som misstänkte en av de anställda för att använda firmabilen för privat bruk. För att kolla om personen i fråga var ärlig med hur bilen användes, monterade man på bilen en liten manick som skulle registrera var, när och hur den användes.

Den anställde fick besiktningstid och körde dit bilen. När den hissades upp upptäckte besiktningsmännen ett främmande föremål. I tron att det kunde vara en bomb tillkallades polis under fullt pådrag.
Efter en utredning visade sig ”bomben” vara manicken företaget monterat dit och som den anställde inte hade en aning om att han/hon körde runt med.

Så frågor jag vill väcka är: Vem ser dig? Var? När? Har övervakningssamhället gått för långt? Eller är det till för att skydda mig och mina medmänniskor?

Med dessa frågor passar jag på att tacka för mig och lämnar nu över till några nya skribenter och ”tankar” nästa år.