[Ur nummer: 01/2007] Av alla nominerade föll valet
just på dig. Du har blivit utsedd till Sveriges bästa arbetare! Nu äter du som belöning lunch med arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (m) som är ansvarig för sänkningen av a-kassan. Han böjer sig över bordet, ser dig djupt i ögonen och framför sina varmaste lyckönskningar.
Först skrattar du, tycker att det här är riktigt roligt. Sedan, när du förstår att det inte alls är ett skämt, fastnar nog skrattet i halsen. Det gjorde det för mig. Moderaterna har faktiskt utlyst tävlingen som heter Sveriges bästa arbetare och första pris är verkligen en lunch i riksdagshuset tillsammans med Littorin. Nomineringstiden går ut den 31 december.
Kampanjen står att läsa om på moderaternas hemsida. Motiveringen uppges vara att det i Sverige arbetar och sliter miljontals människor varje dag. Att det är dags att uppmärksamma åtminstone en av dem lite extra. ”Vi söker helt enkelt din – och Sveriges – bästa arbetare”, skriver de.
Vilka ska avgöra vem som ska utses till Sveriges bästa arbetare? Vilka anses vara de sanna experterna? Jo, en jury som består av moderata riksdagsledamöter, en som är fackligt aktiv i SACO samt en organisationskonsult och legitimerad psykolog.
En mängd frågor infinner sig. Den första gäller om det finns någon som frivilligt vill äta lunch med Littorin. Ja, det kanske det gör, men vad skulle då mötet handla om. Vore det inte i sådana fall en chans att föra fram kritik mot den politik som regeringen för. Det är många som är kritiska. Den 14 december protesterade 40000 arbetare över hela landet mot regeringens politik. 250000 har skrivit under namninsamlingarna.

Som så många andra kan inte heller jag låta bli att se likheterna mellan moderaternas kampanj och de belöningssystem som fanns under en annan regim, i en annan tid, i ett land österut. Förebilden var gruvarbetaren Aleksej Stachanov som – åtminstone enligt kommunistdiktatorn Josef Stalins propaganda – bröt omänskligt mycket kol, fem gånger mer än vad arbetskamraterna klarade av under ett arbetspass. Hans bedrift blev mycket omtalad och han framhölls som en förebild för andra arbetare. De blev också belönade om de lyckades lika bra, de blev ”stachanoviter” och kunde tilldelas titeln ”Arbetets hjälte”. Hur många som stupade på vägen förtäljer inte historien. Men vi vet att det var många.
Vi behöver inga svenska hjältearbetare. Vi behöver resurser till kontroll av arbetsmiljön för att minska det ohälsosamma arbetet och vi behöver pengar till forskning för att kunna skapa bättre arbetsplatser. Men dessa pengar har den borgerliga regeringen valt att spara in, för att kunna sänka skatten.
Moderaternas kampanj är inget annat än djupt beklämmande. Speciellt när moderaterna skriver att den som bör nomineras är en kollega som kämpar och sliter med sin rehabilitering för att på så sätt kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Eller en facklig företrädare som tar sitt uppdrag på allvar och faktiskt gör det fackliga förtroendevalda ska göra – representerar sina kollegor.
Nej, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det vore mer rim och reson med en tävling i vilken Sveriges bästa arbetsgivare utsågs.
Priset skulle då inte bestå av någon fånig lunch med Wanja Lundby-Wedin. Det skulle räcka med äran att bli den arbetsgivare som på bästa sätt tog sitt ansvar och utifrån ett systematiskt arbetsmiljöarbete minskade sjukfrånvaron och utslagningen från arbetsplatsen.
Pristagaren kunde kanske också få sänkt arbetsgivaravgift? Vart tog förresten den reformen vägen?