[Ur nummer: 01/2007] Jag surfade in på vadslagningsfirman Ladbrokes och kollade oddsen på nobelpristagarna. Inte helt oväntat var den turkiske författaren Orhan Pamuk stor favorit till fyra gånger insatsen. Jag trodde inte på Pamuk. Favoriter brukar inte ha Svenska Akademiens gunst. Där i listan över världsförfattare som Ladbrokes trodde skulle kunna kamma hem det mest prestigefyllda av alla litterära priser, fanns också den nu åttiofemåriga Gitta Sereny. Ladbrokes hade listat henne relativt högt, till ungefär tjugo gånger pengarna, i nivå med den israeliske författaren Amos Oz. Jag blev frestad att satsa en slant på Sereny, trots att hon inte skriver skönlitteratur. Hon är journalist och verkligheten är hennes material. Men vilken författare!  
Hon föddes i Österrike men bor sedan länge i London. Som ung engagerade hon sig i de många barnfångarnas öde efter koncentrationslägren. Först på 1960-talet slog hon in på journalistbanan och skildrade ingående krigsförbrytarrättegångar, bemötte historierevisionister som ville rentvå Hitler och diskuterade skuld- och samvetsfrågor med tyska ungdomar som inte själva upplevt nazismen. 

Hennes specialitet är långa reportage, ekonomiskt och redaktionellt krävande journalistik. Sereny har en ovanlig förmåga att få människor att öppna sig och framför allt, en förmåga att tolka vad de säger, lyssna av dem. Därför blir det oavbrutet spännande texter, präglade av klarhet och människokännedom. 

Hon jobbar genomgående med två faktorer som nästan alltid sammanfaller – det skadade barnet och nazismens fasansfulla brott. Hon har beskrivit sin drivkraft: ”Sökandet efter vad som driver människor att så ofta och så villigt tillgripa våld och bete sig på ett rakt igenom omoraliskt vis.” Vad är ondska? Det är hela tiden grundfrågan för Gitta Sereny.  

Vid avgrunden handlar om Franz Stangls liv, kommendanten i förintelselägret Treblinka, en färglös bödel som organiserade mördandet sedan ”skrivbordsmördarna” gett sina order. I Fallet Mary Bell undersöker hon om ett uppmärksammat mord på två barn i 1960-talets England, där mördaren också var ett barn. Samtiden utmålade den då tioåriga Mary som ondskan själv. Sereny tar kontakt med den nu vuxna Mary Bell, som lever under annat namn. Tillsammans försöker de förstå hur detta kunde hända.
Albert Speer och sanningen är ett enastående porträtt av Hitlers ende vän och favoritarkitekt. Fram tonar bilden av en känslomässig analfabet, en böjlig personlighet som gjorde nazismen möjlig. Genom sin organisationstalang lyste Speer upp nazisternas partidagar och som rustningsminister förlängde han kriget. Frågan gäller till sist Speers skuld, visste han om den systematiska judeutrotningen? Speer förnekar kategoriskt. Det har han alltid gjort, vid rättegången i Nürnberg, i sina egna memoarer. Den moraliska skulden tar han dock på sig. Därför undgick han dödsstraff, satt tjugo år i fängelse. Sereny samtalar med Speer under hans sista fyra år i livet. Och läsaren är med. Trots att boken är tjock som bibeln är man fångad från första sidan och sträckläser.
Till sist kryper det fram vad Albert Speer visste – och inte visste – om Förintelsen.