[Ur nummer: 01/2007] Ursäkta, kan inte vi lärare också få lite godis?” Orden kom från en av lärarna på Kituli primaryschool i Kenya. I somras hade jag och min systerdotter förmånen att åka och hälsa på min syster i Kenya. Hon är med i Unicefs arbete ”Go to school”. Hon organiserar skoluppbyggnad och start av undervisning i Sudan och jobbar även i Kenya ibland. Ett tufft jobb som kräver mycket, det ger mycket tillbaka. Tänk er själva att på plats se att kunskap ger glädje och utveckling.
Min syster hade gjort ett digert schema för oss när vi besökte Kenya. Vi fick besöka FN-komplexet i Nairobi, besökskorten gjorde det fritt fram för oss att upptäcka vad denna anläggning med 4 000 fast anställda innehöll.

Men nu var det inte det jag hade tänkt berätta om. Det var ju besöket på Kituli Primary School.
En vän till min syster ordnade så vi kunde åka till hennes grundskola som låg uppe bland bergen. Vägen dit var lång, utsikten var hisnande och vacker. Vägarna var, ja har du varit i Afrika så vet hur det kan vara. Vi kom i alla fall fram. Vi kände oss riktigt välkomna. De hade ordnat föräldramöte samma dag, föräldrarna ville också träffa oss. I bergstrakterna vi besökte är inte vita vanliga. En del hade bara sett vita på bild, så vi var udda och spännande.

Eftersom min systers tös skulle börja sexan när vi kom hem var det sjätteklassarna vi först besökte. Där inne satt föräldrarna, eleverna stod utmed väggarna. Föräldramötet var i full gång. Man hade haft hälsa- och hygienutbildning och var inne på vikten av att låta barnen gå klart skolan. Huvudläraren Mrs Kisingu betonade vikten av att eleverna behövde tid för sina läxor. Sen var det det här med disciplin också…
Vi fick sätta oss längst fram i klassrummet, jag fick berätta om Sverige. De hade läst på, jag gav dem lite frågor. När jag frågade om Sveriges huvudstad ropade de unisont Stockholm. Nja nästan i alla fall, ett av barnen började med Osl.. men bytte snabbt till rätt huvudstad.

Snö var de mycket intresserade av. De skrattade gott när jag försökte förklara snö som krossad is.
Efter vår träff med sjätteklassarna gick vi ut till skolgården. Jag undrade lite för mig själv ”vadå disciplin”. Där satt 300 skolbarn och väntade på oss, tysta och förväntansfulla. Vi delade ut godis till dem, två var. Det var då en av lärarna knackade min syster på axeln och frågade om det fanns till dem också. Ingen stoppade in den första karamellen förrän alla fick klartecken.
Sen blev det allsång och presentation. De hade gjort ett fint program. Pennor och anteckningsböcker som vi hade med uppskattades verkligen men det som eleverna just då blev gladast för var nog karamellerna.
I Sverige är inte godis något som tas med till barn, men där är det en lyx som man inte har råd med. Alla har inte råd med skoluniformen, de som har det får gå i skola, de andra får det svårare. Rätten att gå i skola kan vara en lyx, lärdom kan vara en lyx.

Vi lever i skilda världar. Vi i Sverige har en välfärd som många tror inte går att rubba. Den ska vi värna om, eller hur? God fortsättning på 2007 på er allihopa.