Bild:

”Det ser enkelt ut, men det är det inte. Det krävs skicklighet för att klara av detta.”

Det ligger en hög blöta kålblad på bordet. På bandet intill glider färdig färsmassa fram. Marita Svensson vet precis hur många blad som behövs till en dolma för att få rätt vikt. Det sitter i ryggmärgen. Så har hon också rullat kåldolmar på Dafgårds i Källby i 35 år.

[Ur nummer: 01/2007] Inte en dag har Marita Svensson ångrat sitt yrkesval. Tvärtom, hennes yrkesstolthet är påtaglig.
– Det här är ett hantverk. Det ser enkelt ut men det är det inte. Det krävs skicklighet för att klara detta, säger hon.
Hon är van vid att besökare stannar till en extra stund vid hennes linje. Det är ett arbete som väcker uppmärksamhet.
Det är också en hel del pyssel för att få fram bladen. Kålhuvudets stam måste först borras ur. Sedan måste bladen lossas för hand från de blötlagda huvudena.

Går inte att automatisera
En hel del investeringar har gjorts för att automatisera och rationalisera produktionen på Dafgårds. Och när det gäller kåldolmarna är själva färsmassan automatiserad men inte själva rullandet. Det har inte gått, även om försök gjorts, bland annat beror det på att bladen är allt för olika.
Marita Svensson jobbar på ackord. Hon rullar cirka 5 000 dolmar per dag.
– Det beror lite på hur trött jag är. Sedan beror det på hur bra kålen är och om det blir maskinfel så att linjen stannar upp.
Ackordsarbete blir mer och mer ovanligt inom livsmedelsindustrin. Det finns ett kongressbeslut på att verka för att ackord ska avskaffas. Marita Svensson vill dock inte bli av med det. När hon började så tjänade hon sju kronor i timmen, idag tjänar hon cirka 130 kronor i timmen.
– Det är jag rätt nöjd med. Men det går inte att stanna upp, det gäller att hålla samma tempo hela tiden och det kan vara rätt tufft. Vårt jobb skulle dock vara svårt att värdera om vi inte jobbade på ackord. Alla utmed linjen jobbar ju så olika.
Oavsett ackordet så är det här ett jobb som sliter hårt på kroppen. Och Marita Svensson har värk, det tillstår hon, framför allt axlarna ömmar. Men hon har aldrig stannat hemma på grund av det. Att sjukskriva sig på grund av värk bär henne emot. Hon började som 16-åring och har nu hunnit fylla 51 år. Hon har med andra ord 14 år kvar till pension. Hon tvivlar dock på att hon kommer att orka jobba så länge.
Det finns även andra orosmoln. De är idag ett tiotal kvinnor utmed linjen. Det är betydligt färre än vad man varit förr om åren, då de var ett 60-tal. Sedan ett par år tillbaka tillverkas en stor del av Dafgårds kåldolmar i Ungern.
– Det tycker jag inte är så bra, säger hon och tystnar.

Oro för jobbet
Det märks att det här gör henne bekymrad, att hon känner oro över att hennes jobb, som hon är så stolt över, helt kommer att försvinna utomlands. Det är svårt att konkurrera med de låga lönerna som arbetarna har i Ungern.
När man jobbar som hon gör så hinner man tänka rätt mycket. Hon låter förstå att det inte är dystra tankar om framtiden. Det finns ju så mycket annat man kan fundera över, som den pågående dokusåpan Bonde söker fru.
– Det är spännande hur det kommer att gå. Det kanske beror på att jag själv är gift med en bonde. Personligen tycker jag bäst om Per-Martin, han från Skåne. Han påminner mycket om min egen man. Synd bara att han på TV har en sådan otur med kvinnorna…

Fotnot: Dolma är turkiska och betyder något i stil med fylld eller färserad rätt. Meningarna går dock isär på vilket sätt den kom till Sverige. Enligt en uppgift fördes rätten hit av turkiska köpmän på 1600-talet. Enligt en annan uppgift var det Karl XII och hans armé som förde hit den. Enligt en tredje uppgift härstammar rätten från de turkiska fordringsägare som uppehöll sig i Sverige (1716-1732).
Sverige hade problem att betala tillbaka de pengar som lånats till krigen. Det ledde till att en turkisk beskickning uppehöll sig i Sverige till dess att pengarna betalats tillbaka.