”Turistkäringar med dyra rullväskor hjälper faktiskt till att hålla den irländska BNP uppe…”

Jag är ett mähä. En typisk sån där svensk som beskrivs i Fredrik Lindströms tv-program. En som håller på diskretionen och aktar sig för att i onödan tilltala någon man inte känner.

[Ur nummer: 02/2007] Så jag kan skylla mig själv. När jag sitter på bussen i Limerick och ser en skitunge springa omkring på den tomma mörka hållplatsen utanför bussen. Där min väska står och lyser inbjudande i det vidöppna bagageutrymmet.
När jag ser samma skitunge stanna upp framför den där öppna luckan och sen rusa därifrån. Då kan jag skylla mig själv för att jag är ett mähä som inte far upp från min plats och vrålar med mina torvosade lungors fulla kraft att det är bagagebanditer utanför. Utan sitter kvar och tänker; ”tänk om han tog just min väska. Fast han sprang nog bara och letade efter sin boll…”
Boll!? I helvete heller. Och så klart att det var min väska han stal. Med kompisarna eller storbrorsan eller farmor ivrigt väntande i bakgrunden. De som hjälpt till att välja ut den som såg rikast ut på den bussen. Och det var väl inte så svårt en söndagskväll i januari när de som åker buss till storstan mest är ungdomar som varit hos mamma över helgen och fått strumporna tvättade.

Ha ha, mina var skitiga! Underkläderna också. Och köpta på samma simpla lågprisvaruhus som de andra passagerarnas. Men linneskjortorna var helt ok, jeansen också, båda två. Men ”what the fuck” som man säger i det landet. Lika ok för någon annan än mig kan de inte vara. Mähät från Sverige. Som inte förmådde skrika till. Dumt!
Hade det nu verkligen varit en boll så var jag ju bara en hysterisk turist till. Om de gör bort sig lite är det ingen som bryr sig, tvärtom, det är nästan helt ok. Turistkäringar med dyra rullväskor hjälper faktiskt till att hålla den irländska BNP uppe, hur hysteriska de än är.
Ett mähä är jag också som sörjer alltihop. Ett mähä som helt nyligen påstod att jag bara skulle rädda mitt usb-minne ur ett brinnande hus. Skitsnack! Jag sörjer de nya underkläderna även om de var billiga, och tröjorna även om de var gamla. Jag sörjer de fräcka conversen till dottern, de har ett bra värde på hälerimarknaden, men jag sörjer nästan lika mycket telefonsnöret som jag knutit om väskhandtaget för att lätt känna igen den och jag sörjer papperspåsen med havsmotivet. Den skulle jag nästan spara.

Nu är den väl uppeldad med mina tändstickor från askar med irländska slott. Eller slängd bakom ett plank tillsammans med min tandborste. För han tog väl inte hem den till farmor, min borste med tungkliare? Hostmedicinen sörjer jag dock inte, jag hoppas ungjäveln stjälpte i sig allt på en gång, för då blev han hög grabben, hög så han inte kunde få ner huvudet på kudden på två dygn. Om han har någon.
För det jag sörjer mest när saknaden efter papper och snören har dämpats är nog hur det har blivit. I landet där husnycklar var nåt man slängde i brunnen för att kolla om den hade någon botten och bilnycklar nåt man bara just startade bilen med.
När välfärden kom stormande och alla inte alls fick det lite bättre utan de rikare bara blev lite fler och rikare men de fattigaste fattigare och fick betala mer för sin överlevnad. Det är då smågrabbar med kepsarna på sned inte är ute och kickar boll på söndagseftermiddagen utan smyger runt busstationen och norpar rullväskor ur bussar. I hopp om att hitta något? Vadå? Guld, diamanter och digitalkameror? Eller åtminstone en adapter och en laddare till en Nokia.
Men man är väl inte helt dum, även om man är ett mähä. Och lägger sånt i resväskan.