[Ur nummer: 02/2007] De betar lugnt, de idisslar. De njuter av livet, av frisk luft, grönt gräs och blå himmel. Jag syftar på kossorna i reklamen med rubriken ”Full fart i Bregottfabriken”.
Det är en så förljugen bild. Hur ofta framskymtar inte liknande falska bilder av svensk matproduktion? Det gäller ju att sälja och då gäller det att inte visa hur det egentligen går till när den mat vi äter produceras.
Det har blivit allt mer handeln som dikterar villkoren. Alla som jobbar inom livsmedelsindustrin vet hur krav på lägre priser slår mot arbetsmiljön. Denna ständigt pågående prisjakt innebär högre tempo och allt mer slimmad bemanning. Det är åtminstone det som arbetsgivarna skyller på när de genomför försämringar.
Ord står mot ord. Men faktum är att i avtalsrörelsen lutar sig industrin mot handelskedjorna för att hålla nere lönekraven. På senare år har ändå livsmedelsarbetarna haft en reallöneökning. Frågan är hur högt pris de fått betala? Ständig värk? Depression? Skilsmässa? Utbrändhet? Förtidspension för några?

Är detta vad vi kallar välfärd? Att människor sliter ut sig i förtid? Är en ny platt teve värd priset av att stressa dagarna i ända för att hinna med alla målen som direktörerna satt upp, både inom handel och inom industri. Tala om klasskillnader!

Livs arbetsmiljökontroll 2006 är en skrämmande och oerhört viktig läsning. Det har varit ett digert jobb som alla fackligt aktiva utfört när de kartlagt vartenda arbetsställe inom livsmedelsindustrin. Bland de involverade har det funnits engagemang värt guld.
Erfarenheten av arbete i svensk livsmedelsindustri är paradoxal. Arbetsmiljön har blivit sämre i takt med att de anställda fått det bättre materiellt sett. ”Det goda arbetet” som det talades om på 1980-talet är idag ett fullkomligt okänt begrepp för de flesta som jobbar inom svensk livsmedelsindustri. Det skulle i så fall vara de äldre som kommer ihåg hur diskussionen gick om förändringar i arbetets organisering, ungdomarna idag har ingen aning.
Sverige ligger i topp när det gäller ökad stress i arbetslivet. Andra europeiska länder har inte haft samma försämring av den psykosociala arbetsmiljön som vi. Det och mycket mer står att läsa om i boken Tillväxtens pris av den pensionerade LO-utredaren Ingemar Lindberg.
Hur kan denna dramatiska försämring fortgå utan att det väcker någon större debatt? Ja, Livs har försökt men det är inte lätt att få gehör för dessa frågor.

Utvecklingen till dags datum talar sitt tydliga språk. Under 1970-talet såg det betydligt ljusare ut än idag. Det enformiga arbetet blev allt mindre vanligt medan inflytandet över arbetstempot och arbetets planering blev mer vanligt. Under början 1980-talet fortsatte denna trend för att mattas av mot slutet av detta decennium. Riktigt eländigt blev det under 1990-talet. Säkert hade det samband med den ekonomiska krisen. Problemet är bara att den negativa utvecklingen har hållit i sig.
För livsmedelsarbetarna har 2000-talet definitivt inte börjat bra. De har en lång väg att gå. Och med en borgerlig regering som drar ner i Arbetsmiljöverkets budget och lägger ner Arbetslivsinstitutet innebär det att den långa vägen åter förvandlats till lång uppförsbacke.

Att förbättra arbetsförhållandena är ett tålamodsprövande arbete som tar tid. Men det går om man ger sig sjutton på det och håller ihop om enkla, tydliga krav. Det måste Livs göra i kommande avtalsrörelse.