[Ur nummer: 03/2007] Under två söndagar i rad tittade jag på Liv Weisbergs tevedokumentär Viljornas kamp, om Feministiskt initiativs tillblivelse och väg till partipolitiken.

Våren 2005 gjordes en opinionsundersökning som visade att var fjärde väljare kunde tänka sig att rösta på ett feministiskt parti. De etablerade partierna fick skrämselhicka, alla ledande politiker började kalla sig feminister. I valet 2006 fick Fi en procent av rösterna. Riksdagen var långt borta och besvikelsen stor.

Kampen går vidare, människan lever inte bara där hon har sina skor, utan också i sina drömmar, tröstade Gudrun Schyman på valvakan, utan att nämna ordens upphovsman Ivar Lo-Johansson.

Filmen skildrar sakligt vad som orsakade Fis uppgång och fall. Redan i början när Fi bildades stod det klart att det fanns slitningar mellan Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström. Rosenberg ville att Fi skulle fokusera på en kritik av de hårda normerna Familjen och Äktenskapet. Med utgångspunkt i gayrörelsens kärnfrågor skulle ett alternativ till det heterosexuella borgerliga kärnfamiljidealet skapas, och därmed börja bryta upp de patriarkala maktstrukturerna.

På andra kanten ville Ebba Witt-Brattström driva på en opinion som bättrade på den berömda svenska jämställdheten med lika lön för lika arbete, delat föräldraansvar, kvotering och krafttag mot kvinnovåld. Annars ville hon förbli en borgerligt högpresterande, bullbakande heteromorsa.

Det visar sig också tidigt att Witt-Brattström inte klarar av att spela politiker eller andrafiolen bakom Gudrun Schyman. Som intellektuell har hon svårt för det politiska språket och massmediernas starka inflytande på politikens form, där Schyman är som fisken i vattnet. Hon är för borgerlig för att tåla Rosenberg. När Witt-Brattström hoppar av (”demokratiskt underskott”) och beskyller Rosenberg för att påstå att kvinnor som har sex med män är ”könsförrädare”, vädrar medierna personkonflikt och cirkusen är igång.

Fi blev ett rumsrent parti med en rumsren agenda som möjligtvis kunde skrämma de stora partierna till mer jämställdhet. Rosenbergs radikala vision utmanövrerades, inte minst genom att Witt-Brattström bussade på henne tidernas längsta mediadrev.

Den som tog rodret i konflikten var Schyman som kunde lotsa fram Fi med sig själv som självklar frontfigur – utan att framstå som bitchig eller makthungrig.
Männen runt Fi var nästan osynliga. Mannen på gatan kom till tals, främst de som svamlade nonsensargument (”ni har sagt att män är odjur”) och de stackare som uppträdde hotfullt eller inte ens vågade ta emot en valbroschyr när kompisarna tittade på.

Helt osynliga var arbetarklassens kvinnor.
Dom fanns inte i Fi eller ens på gatan. De behövs, liksom jag tror att arbetarklassens kollektivtänkande behövs om Fi ska komma in i riksdagen. Kampen går vidare.