[Ur nummer: 03/2007] Först som sist: Helen Mirren är enastående, helt enkelt enastående som Elizabeth II i filmen om den vecka 1997 då människor världen över på det mest sanslösa vis sörjde en död prinsessa de inte hade känt.
Mirren har själv jämfört sitt rollarbete med en porträttmålares arbete. Det är en klyftig jämförelse.
The Queen är inte bara Mirrens film, det också en intelligent regissörs film. Stephen Frears hemfaller nämligen aldrig någonsin till det spekulativa eller spektakulära. Snarast stillsamt skildras hur det brittiska hovet gick i otakt med tiden under dagarna från prinsessan Dianas död fram till begravningen. Och hur drottningen själv, förmodligen, var sin egen fånge, fjättrad i gångna tiders ideal. Alltså förmodligen. För trots att ett flertal dokumentära sekvenser klipps in, är filmen förstås en fantasi kring vad som skedde mellan skål och vägg på slottet Balmoral och på den nye premiärministern Tony Blairs kansli, och vad som sades på telefonlinjer mellan platserna.
The Queen är inte bara en fascinerande porträttstudie och en berättelse om en anakronistisk institution i kris, samt om medial masspsykos. Den är också en hejdlöst rolig. Dels just för att den visar på absurditeten med ämbeten som går i arv i kraft av ”Guds nåde”, dels för att Mirren har försetts med ett pärlband av kvicka och ironiska repliker.
Man skrattar hjärtligt åt bisarra dialoger och skogstokiga incidenter inne i den dammiga kokong som spunnits kring hovet av ängsliga hovlakejer och inte minst av drottningmodern.
Elakast är dock bilden av prins Philip. Man skulle kunna säga att Elizabeth har bra pli på sina welsh corgis men mindre ordning på sin familj. Vilket ju trots allt är mänskligt.
Filmtitel: The Queen
Regi: Stephen Frears.
Skådespelare: Helen Mirren, Michael Sheen med flera.