[Ur nummer: 04/2007] Nedräkningen har börjat. Snart är det dags att avsluta mitt 27:e och sista år i grundskolan. Viss nostalgi känner man väl alltid inför epoker som går i graven, men på det hela taget är det framförallt en stor lättnad.

Det blev ju stundtals rätt körigt. Barnen kom tätt så i själva verket avverkades de där 27 åren på 11 år av vilka jag under de flesta var familjens enda myndiga person. Skolan är inte gjord för det. Märkte jag även såna dagar jag inte ångade från den ena avslutningen till den andra med ett tårtfat i ena näven och en hafsig blombukett i den andra. Inte för att spara disk utan i rena paniken.

Skolan är egentligen inte tänkt för mer än ett barn åt gången i samma familj. Däremot gärna minst två vuxna per barn. En lärarbekant säger att man inte ska räkna med att ha något liv utöver barnen och jobbet så länge man är fast i grundskolan. Kan ju hon säga som liksom valt kombinationen. Jag hade tänkt mig något mer.

Jag förstår utvecklingssamtalen. Att lärarna behöver träffa andra vuxna ibland. Så jag försökte ta ut fröknarna på kafé, dricka latte och prata dagspolitik och mode och sånt. Det var riktigt trevligt, men de flesta ville nödvändigtvis ha ungarna med. Mina alltså. Det var stundtals riktigt tråkigt.

Jag förstår en del av hemuppgifterna. Särskilt dem som handlade om att lära sig saker. Men jag förstod inte när de skulle skriva innan de kunde bokstäverna, det blev jäkligt marigt att förvränga stilen barnsligt på tre olika sätt.
Eller det eviga tecknandet. Eftersom vi bara har en ritkunnig i familjen blev det tungt för mellansystern ibland med alla bilderna.

En gång ombads den lilla pojken skriva om sin fritid. ”Den tycker jag inte min fröken ska lägga sig i” Skrev han själv för han hade äntligen lärt sig alla bokstäver. Då blev det väldigt lite middag nästa dag för vi var tvungna att sitta på samtal, båda två. Trots att jag för en gångs skull inget hade med saken att göra.
Jag förstod att särskilt en lärare ville man skulle lyssna när barnet läste bok en kvart varje dag. Trots att det tog en timma att tjata, en halvtimma att få något sammanhang och en kvart att pusta ut, så det blev dåligt med maten igen. Han hade ju inte läst någon bok själv så han visste inte riktigt hur man gjorde.

Men den som satte glåmiga fjortisar på att beskriva industriprocesser förstod jag inte alls. Dottern valde papper. Från gran till skrivbok. Jag har varit på diverse bruk. Knepiga saker. Det tyckte inte fröken.
”För enkelt” sa hon. Bara en enda råvara! Så pojken som kom året efter valde lasagne i stället. Inklusive energiflöde. Energiflöde???? Fröken var nöjd. Det är det mesta skolan går ut på. Om varken förälder eller barn sover på tre nätter eller förstår vad de gör skiter man i.

Man skiter i om föräldern kan eller alls vill baka också. Därför har de 27 åren bestått av ett enda långt bakande. Från kladdkakefredagsmyset till skolresesälj-bullarna. Varför kan inte sjuåringar mysa med Ballerina? Det gör de ju hemma! Marie duger i värsta fall om det är en bra film på TV.

Och en sak är alldeles säker; jag ska aldrig mer i hela mitt liv tillreda och packa en enda förbannad matsäck! Inte en fralla, inte en pannkaka, inte ens en sån där knäckemacka med smör som fick dotter att skämmas ihjäl för att ”mamma glömt”. Nu är det slutglömt! Glöm mig för evigt kära svenska grundskola! Vi förstod ändå aldrig varandra.