[Ur nummer: 05/2007] Jag minns konservstrejken 1993. Det är säkert fler med mig som gör det. Det var borgerlig regering och arbetsgivarna krävde att få säsongsanpassa arbetstiden. Konservarbetarna tyckte att det var värt att gå ut i strejk för att slippa detta. Jag minns fortfarande glöden och kampviljan på strejkmötet i Kristianstad som jag bevakade för Mål&Medels räkning det året.
Det har stundtals hettat till i årets avtalsrörelse. Även denna gång har det handlat om krav på flexiblare arbetstider. Till slut blev det ett treårigt avtal som bland annat innebär en rejäl lönehöjning, ett förbättrat arbetsmiljöavtal samt det som varit allra viktigast nämligen en låglönesatsning på 1400 kronor.
Samtidigt har Livs 14 år efter konservstrejken öppnat dörren på glänt för flexibel arbetstid. Det handlar om alternativregeln som skrivits in i avtalet. Denna regel innehåller en mall för hur en längre beräkningsperiod för utläggning av arbetstiden skulle kunna se ut, om man kommer överens lokalt vill säga.
Vad är det som hänt? Finns det anledning till oro? Ärligt talat vet jag inte om så är fallet. Det får framtiden utvisa. Faktum är dock att flexiblare arbetstider varit ett genomgående krav från arbetsgivarna i årets avtalsrörelse, inte bara i Sverige utan även i våra nordiska grannländer.

Finska Livs som också nyligen tecknat ett treårigt avtal tampades med liknande krav från sina arbetsgivare. Det finska förbundet valde dock en annan väg när man öppnade upp för ”ett visst experimenterande med arbetstiderna”. Finska Livs kallar det för en trestegs-modell. Det krävs inte bara en lokal överenskommelse (berörda arbetare och klubbstyrelse måste säga ja), även förbundet centralt måste säga ja. Denna centrala vetorätt ansågs som mycket viktig då tilltron till det lokala facket inte var lika stor som i Sverige.
Vilken väg är den rätta? Det beror på vad man hoppas att uppnå och vilka risker man är beredd att ta.
Livs har valt att förlita sig på det lokala facket. Kan det komma överens med motparten är det fritt fram att lägga om arbetstiderna. Den möjligheten har i och för sig funnits länge men riktlinjer för detta har saknats.
Det finns inom ledningen för Livs en stor tilltro till det lokala facket. I den nyligen utkomna tredje rapporten i LO:s serie Röster om facket och jobbet utmärker sig Livs i positiv bemärkelse.

Livs är det LO-förbund som har störst andel aktiva medlemmar, 18 procent eller nästan var femte medlem har fackligt uppdrag. Livs finns också i topp när det gäller medlemmar som uppger att de är fackligt intresserade. Livs har också betydligt fler medlemmar än övriga LO-förbund som varit på fackligt möte det senaste året.
Livs är dessutom det förbund där flest medlemmar, 67 procent, uppger att de tagit kontakt med någon facklig representant och hela 91 procent uppger att de känner en facklig representant på arbetsplatsen.
Det här är mycket glädjande siffror. De visar att det finns resurser att lokalt hantera de nya skrivningarna i kollektivavtalet. Jag är helt övertygad om att lokala kunskaper och engagemang kommer att behövas när nya utpressningssituationer uppstår. De ska inte underskattas. En arbetsgivare kan hota med uppsägningar eller flytt av produktion om det lokala facket inte säger ja till flexiblare arbetstider. Arbetsplatser spelas ut mot varandra.

Det gäller därför att vara mycket vaksam så att facket inte försvagas lokalt. Stöd, utbildning och uppmuntran behövs. Där har också vi på tidningen en viktig roll, att sprida de lärorika exemplen.