Fackets representanter i bolagsstyrelsen vittnar om hur tidigare ägaren EQT vanskötte Findus

Det pågår en intensiv debatt om hur riskkapitalbolagen smiter från skatter och berikar sina direktörer.

Hur dessa bolag fungerar som arbetsgivare är dock inget som direkt har lyfts fram i massmedia.

Tommy Andersson och Björn Bergstrand satt som arbetstagarrepresentanter i bolagsstyrelsen för Findus när EQT, Sveriges största riskkapitalbolag, tog över livsmedelsföretaget och rumsterade om under de
hektiska åren 2000-2006.

De fick en skrämmande inblick i hur EQT:s hänsyns-lösa jakt på snabb vinst genom vidareförsäljning kombinerades med vanskötsel av företaget.

Det här är deras berättelse.

[Ur nummer: 05/2007] – Att ha EQT som ägare var en katastrof. Det höll på att gå käpprätt åt helvete. När det var som värst var det osäkert om det fanns några pengar till löner, berättar Tommy Andersson, ordförande för Livsklubben på Findus.

Findus är ett speciellt företag. För invånarna i Bjuv är det starkt förknippat med samhället. Här har man arbetat i generationer. Många av bönderna runtomkring är knutna till företaget.
Företagets historia började 1941 när det då familjeägda Marabou köpte den lilla Skånska Frukt- vin- & Likörfabriken i Bjuv. Företaget döptes snart om till Findus (en sammanslagning av FruktINDUStri) och 1945 lanserade Findus de första djupfrysta produkterna i landet.
År 1962 köpte livsmedelsjätten Nestlé företaget. De anställda kom att förlika sig med detta. Hur det än var så kändes jobben ganska trygga. Ett tag var Findus med över 1 000 anställda den största arbetsplatsen inom svensk livsmedelsindustri. I koncernen ingick också en rad fabriker ute i Europa som alla var specialiserade på djupfryst mat.
Men i slutet av 1990-talet signalerade Nestlé att man hade för avsikt att sälja Findus-koncernen. Ny ägare kom i februari 2000 att bli det då ganska okända Wallenbergdominerade riskkapitalbolaget EQT.
Klubbordförande Tommy Andersson och huvudskyddsombudet Björn Bergstrand satt som arbetstagarrepresentanter i bolagsstyrelsen. De tyckte till att börja med att det var positivt med en ägare som hade svensk förankring. Att den nye ägaren var ett riskkapitalbolag var inget som oroade dem till att börja med.

Holländare värvades som chefer
Allt lät bra. EQT skulle se till att Findus blev börsnoterat och att investeringar skulle göras. Några holländare från stora transnationella företag, som Procter&Gamble, värvades till ledningen för Findus.
– Holländarna lovade nya investeringar och utveckling av företaget, berättar Tommy Andersson.
Men av dessa löften blev det ingenting. Istället inledde holländarna en stor köp- och säljkarusell. Året efter att EQT köpt Findus lade man vantarna på Frionor med fabriker i Norge och Thailand.
Den norska fabriken lades ganska omgående ned, medan den i Thailand behölls.
Färdigmatfabriken Indra i Helsingborg var en av Findus svenska anläggningar som lades ned. En del av produktionen flyttades till Bjuv och en annan, bland annat pannkakstillverkningen, flyttades till fabriken i England.
När Findus var som störst under EQT-perioden hade företaget dotterbolag i 15 länder och nästan 3000 anställda. Ett flott kontor på Queen Street, nära Buckingham Palace i London, öppnades för att man skulle inleda ett fördjupat samarbete med den brittiska stormarknadskedjan Tesco.
Det blev ingen framgång. Findusledningen var tvungen att lägga ner Londonkontoret, och den holländska koncernledningen som tillbringat mycket tid i London var tvungen att flytta till Sverige. Men till bruksorten Bjuv ville man förmodligen inte, för huvudkontoret som alltid legat i bruksamhället flyttades till Malmö.
– Varför var det ingen som begrep för där fanns inte en enda kund. Det EQT motiverade detta med var att produktion och administration inte hörde ihop. Förmodligen var det avståndet till flygplatsen i Köpenhamn som avgjorde, säger Tommy Andersson.
På anläggningen i Bjuv inleddes en mängd sparprogram. Det var i första hand tjänstemän som sades upp. Av 200 som jobbade med forskning och utveckling fick 160 gå på ett bräde.
– Holländarna sa bara att de var för många. Så gjorde de ofta, kom och sa att det var för många här och för många där, säger Tommy Andersson.
– Filosofin var att spara in på det mesta förutom reklam, säger Björn Bergstrand.
Företagets egen fortbildning av de anställda som skett i något som före EQT kallades ”Nestléskolan” och som fackklubben hade lagt ner stor möda på att få till stånd lades på is.
Holländarna i ledningen var fullkomligt hänsynslösa. Tommy och Björn ger ett exempel. Fabriken hade just förklarats rökfri då den holländske koncernchefen Carel van Bremmelen kom gående i en korridor med en tänd cigarr i handen. En tjänsteman sade då till honom att han inte fick röka.
– Han frågade då vem som hade bett tjänstemannen att gå runt och säga till folk. Sedan fick tjänstemannen sparken.

Bara stora köttbullar
De berättar också hur Henk Spoon, marknadschefen, bestämde att Findus en jul inte skulle sälja småköttbullar, utan bara stora köttbullar. Det ledde till att de inte sålde en enda köttbulle den julen.
– Det var en fruktansvärd tid. Alla såg hur illa det var ställt men ingen vågade säga något. Framför allt tjänstemännen var livrädda.
De uppskattar att totalt cirka 300 tjänstemän i Bjuv förlorade jobbet under EQT. Det gjordes i stort sett inte heller några nya investeringar i anläggningen. Däremot lånades mycket pengar.
– Jag vet inte hur många lånehandlingar vi skrev på. EQT tvingades att byta bank flera gånger då man inte uppfyllde lånevillkoren. Och företaget hamnade flera gånger i kreditupplysningstidningen Justitia för obetalda räkningar. Det gick inte ens att köpa bensin på företagets kreditkort, berättar Björn Bergstrand.
Han kommer ihåg hur Tommy Andersson bokstavligen ställde ledningen mot väggen och frågade om det fanns pengar till löner.
– Ja, så illa var det, säger Tommy Andersson. Även Bjuvs kommun reagerade när företaget inte betalade de kommunala räkningarna. En annan prövning var bönderna som kom och ville ha betalt för råvaror.
Det var brist på allt. Till slut gick det så långt att en kvinna i produktionen tröttnade på att inget fungerade och gick till järnhandeln och köpte de muttrar som hon saknade för egna pengar.
– Hon köpte 20 stycken och de åtta som inte gick åt skänkte hon till företaget, berättar Björn Bergstrand.
Holländarna började sälja av bolagets fastigheter. Bland annat sålde de två villor som tillhörde Findus och låg utanför fabriksområdet.
– Jag tror att de gjorde det för att frisera siffrorna och dölja underskottet, säger Tommy Andersson.

”Alltför lokalt förankrade”
Under 2003 försökte Tommy och Björn få ledningen för EQT att agera.
– Vi försökte i tre och ett halvt år, men EQT ville inte lyssna på oss. Jag vet inte hur många gånger jag ringde Håkan Johansson som representerade EQT i Findus bolagsstyrelse. Till slut lyckades vi övertala honom att resa ner till oss i Bjuv. Svaret vi fick, när han kom var att vi inte hade tillräckligt brett perspektiv. Vi var alltför lokalt förankrade.
Vad som egentligen hände under dessa år har Tommy och Björn svårt att få grepp om. Under tre år hade EQT spenderat drygt en miljard kronor. Vart hade alla pengar tagit vägen?
– Vi såg att pengar försvann till England. Det sades att pengarna gick till fabriken där.
Som arbetstagarrepresentanter i bolagsstyrelsen fick de tillgång till information, men den var inte så lätt att tolka.
– Många tror att vi i bolagsstyrelsen från arbetstagarsidan är ekonomer men så är det inte. Vi har gått en del kurser, men det är mycket man kan dölja för oss om man är en slipad ekonom. Inte heller våra språkkunskaper räcker till, vi talar skolengelska medan de rör sig med affärsengelska, säger Tommy Andersson.
Findus försäljning ökade inte nämnvärt. Produkter togs bort och nya tillfördes. Deras bedömning är att det sammantaget var fler som togs bort än som tillkom.
Det fanns en uttalad vilja från ledningen att sälja ut delar av produktionen i Bjuv.
– Vi misstänkte att de ville stycka upp anläggningen. Det pratades en hel del. Det var många rykten, säger Tommy Andersson.
Framför allt var det den koloniala delen (tillverkning av soppor, majonnäs med mera) som ledningen ville göra sig av med, men det blev aldrig något av planerna. Det bud som gavs för denna del var inte det rätta.
Både Tommy och Björn har jobbat länge på Findus, Tommy sammanlagt 38 år och Björn i 30 år. Och med denna mångåriga erfarenhet tyckte de att det var tungt att sitta i bolagsstyrelsen och se hur företaget missköttes.

Varningsbrev till EQT:s ledning
– Till slut skrev vi, ihop med tjänstemannafacken Sif och Ledarna, ett brev till ägarna där vi sa att nu fick det vara nog. Att de som ledde företaget inte visste något om livsmedel, berättar de.
Brevet är daterat den 16 januari 2004 och adresserat till Conni Johnsson, EQT:s vd och grundare, och Claes Dahlbäck, Wallenbergarnas man i styrelsen. Rubriken lyder ”4 år med EQT – Snart finns ingenting kvar.”
I brevet liknar fackklubbarna Findus-koncernen vid ett sjunkande skepp. Efter alla sparprojekt fanns inte längre någon framtidstro.
De skriver att det måste vara rekord inom livsmedelsindustrin i Sverige att lyckas göra av med en miljard svenska kronor på tre år och de frågar om det inte finns någon på ägarsidan som ser vart det leder. ”När sätter ni stopp för en ekonomi i fritt fall?” Fackklubbarna kräver i brevet byte av koncernledning och hotade med att gå till massmedia om det inte hände något.
– Jag tror att brevet hjälpte, säger Tommy Andersson. Jag tror att det var vårt hot om att gå till media som gjorde att EQT till slut ingrep och bytte ut ledningen. Den holländska ledningen höll på att bli Findus död. De plockade ut så mycket de kunde ur företaget.
Under det sista bolagsstyrelsemötet med holländarna så reserverade Tommy och Björn sig fyra gånger mot fortsatta investeringar i England. Fyra gånger ajournerades mötet på grund av detta. Företagsjuristen försökte medla och stämningen blev allt mer pressad.
– Jag minns att koncernchefens gula skjorta blev allt blötare av svett, säger Tommy.
Som styrelseledamöter var han och Björn ansvariga för alla beslut, alla lånehandlingar som de skrev under.
– Det var som att sitta med skägget i brevlådan. Vi var tvungna att ta hjälp för att försöka förstå vad som höll på att hända, berättar de.
De vände sig till en av de ekonomiansvariga på företaget för att få information. Då blev den holländske koncernchefen sur.
– Han sa att vi inte hade rätt att gå till någon annan än honom för att få upplysningar. Att det var en brottslig handling. Att det kunde ge fängelse. Jag visste dock att han hade fel. Som bolagsstyrelseledamot har man rätt att titta i böcker och söka information. Den person som vi talade med berättade hur det var ställt, hon sade sanningen, berättar de.
Deras bestämda uppfattning var att företaget höll på att dräneras. Det fanns knappt några pengar i kassan. Omsättningen under 2003 sjönk 8 procent och förlusterna fortsatte att öka under de första månaderna 2004.
I april 2004 hade EQT:s ledning äntligen fattat budskapet och fått nog av de holländska direktörerna. Ledningen för Findus byttes ut. Carel van Bremmelen fick 22 miljoner som ”tack” för det jobb han gjort. En fallskärm som sades motsvara två årslöner.
Ett år senare, i april 2005, sålde EQT den brittiska delen av Findus till en före detta medarbetare. Geir Frantzen, som drev det vidare under samma varumärke och i tätt samarbete med koncernen.

Liten vinst vid försäljningen
Året efter, i januari 2006, sålde EQT den resterande delen av Findus till det brittiska riskkapitalbolaget Cape Vest. Då hade de svenska riskkapitalisterna gjort sig av med sex fabriker och en mängd försäljningsorganisationer. Det sades att det som fanns kvar var själva kärnverksamheten.
– Jag vet inte om EQT tjänade några pengar i slutänden. Jag struntar i det. Jag är glad att vi är av med dem, säger Tommy Andersson.