[Ur nummer: 05/2007] Vi var mitt uppe i artikelskrivandet och dagen hade gått ganska snabbt, när plötsligt en främmande man stod i korridoren med något i handen. Det var något bekant med honom, leendet och den där fasta blicken. Han höll något i handen. Det var lusen. Se, där stod vår lille lus som en fånge i mannens hand med en liten röd flagga i tassen.

Mannen var prydligt klädd i en enkel kostym med matchande gulblå slips och vi tyckte att han hade en ungdomlig och trosviss uppsyn.

Vi avbröt våra valhänta iakttagelser och frågade om vi kunde hjälpa till med något.
– Det är inga problem jag kan ta det härifrån, sa mannen och ställde ner den tystlåtne lusen, vår plåga, på golvet.
Han vinkade upp några av sina medhjälpare som stod i trapphuset. Också de var klädda i gulblå slipsar och det var något bekant med dem.
– Ursäkta vilka är ni? frågade vi.
– Vi är sverigedemokrater. Vi vill debattera, sa de.
De tre männen kånkade lådan in i det ovala sammanträdesrummet. De plockade upp sill och nubbe, en gulblå filt, en termos med kaffe och två påsar med kanelbullar och stor mängd svenska flaggor som alla var små, mycket små. En bildkanon monterades för att visa bilder av blonda flickor i flätor på väggen.

Det verkade så oskyldigt. Vem kan ha något emot svensk midsommar?

Vi försökte mota ut dem. Sa till dem att de inte hade något att hämta på förbundskontoret. Samtidigt var vi förbryllade över hur de kunnat ta sig in. Var det via midsommarfirandet och kärleken till den svenska maten?
De såg ju så trevliga ut och musiken som de spelade var den vanliga. Det var ”Tre små gummor…” och ”Små grodorna…” och på väggen hoppade barnen runt i en ring.
Då viskade lusen som klättrat upp på tröskeln för att höras:
– Ser ni inte vad som håller på att hända. De vill få oss att tro att det bara handlar om att älska små grodor, men vad är det för kärlek? Gunnar Ekelöf skrev att han var en främling i detta land, men detta land inte var en främling i honom.