[Ur nummer: 05/2007] Farsta centrum, i början på sjuttiotalet. Jag och bästa kompisen Ola sitter på biblioteket och lyssnar på skivor. Vi har skaffat lånekort. Man beställer en skiva i lånedisken och får gå en trappa upp och sätta sig i en inte alltför bekväm stol. Man pluggar in hörlurarna och musiken kommer. Alice Cooper och Deep Purple. Vi diggade, sjöng högt ibland så att bibliotekarien hyssjade på oss.

Jag gillade ljuset i biblioteket, rymden. Jag började låna böcker. Jag gillade att läsa och efterhand också att skriva. Jag hade talang, det fick jag veta tidigt. Morsan kom hem från föräldramötet och var stolt när läraren hade höjt min uppsats till skyarna.

Ola och jag tyckte om samma sorts musik. Vi bildade en fotbollsklubb, drog ihop spelare från gården, samlade pengar, skaffade tröjor. Ungarna var från sju till tio år. Själva var vi tretton-fjorton. Vi körde träningar varje dag utom söndagar. Varje spelare var minutiöst beskriven i min svarta anteckningsbok: träningar, position, egenskaper, matcher, mål. Där fanns också ingående omdömen om träningsvilja, moral och karaktär.
Medlemsavgiften var 2 kronor. Vi samlade ofta in pengar. Också dessa ansträngningar bedömdes och bokfördes på öret.

Den där svarta boken har jag kvar. Jag räknar den som en slags början. Det var det jag ville göra: skriva. Det var jag och Ola och vi hade ett fotbollslag ihop. Vi hade inte råd att köpa skivor, men på biblioteket fanns Farstas största skivsamling. Och alla böckerna som jag upptäckte. Tack vare ett lånekort. Som var gratis.

I mitten på åttiotalet tog jag de första stapplande stegen mot min första bok. Jag åkte upp till familjens sommarstuga utanför Orsa, för att skriva. Ofta på höstkanten, grått och regnigt, ensam med anteckningsboken, en bunt idéer och utkast. Det var svårt att skriva.
Den nödvändiga ensamheten var påfrestande, särskilt om det gick trögt. Jag måste stå emot alla impulser att ta första bästa tåg tillbaka till stan igen. Det gällde att stå ut, inte ge upp.
Stryka och skriva om. Jag hade med mig listor på böcker som jag ansåg mig behöva läsa, inte alltid vanliga böcker. Men vad jag än sökte, nog fanns boken på Orsa Sockenbibliotek. Det var snudd på magiskt.

För att bryta förtrollningen sökte jag efter en sällsynt roman, De yttre boulevarderna, av fransmannen Patrick Modiano. Jag hade läst sönder en väns exemplar och länge letat efter ett nytt på olika antikvariat. Nej, den fanns inte.

Sedan hittade jag den ändå, ett stenkast från biblioteket. I Ohlséns gamla bokhandel fanns ett bakre rum med reaböcker. Där fann jag två exemplar i nyskick. De kostade 4 kronor styck.
Jag köpte båda, med en känsla av att jag hade rånat butiken. Jag tog cykeln upp till stugan. Det var ett soligt ögonblick. Jag skulle nog bli författare. Med ett sånt flyt kunde jag inte misslyckas.