Mål & Medel var med på rundtur i Halmstad om hur facket bäst ska möta nya krav

I snart ett år har alla medlemmar haft möjlighet att tycka till om hur förbundet ska se ut i framtiden. En rundtur i Livs avd 11 Halmstad visar att det inte är så enkelt. En del kan tänka sig något slags samarbete, kanske i Norden, andra ett samgående i Sverige, helst med ett förbund med högre löner.

[Ur nummer: 06/2007] En solig dag i maj åker Mål & Medel tillsammans med Ann-Charlotte Persson runt i Livs avd 11 Halmstad. Hon har bokat in en rad arbets-platsbesök för att informera om förbundets pågående organisationsutredning och vara behjälplig med att fylla i det diskussionsunderlag som skickats ut med frågor att besvara.
Ann-Charlotte Persson är fackligt aktiv såväl på avdelningsnivå som på sin arbetsplats Arla Kvibille. Just nu går hon en folkbildarutbildning, den är tio veckor lång och tvärfacklig.
– Den har varit bra. Jag har blivit tryggare i mig själv. Jag känner att jag kan mer och också vågar mer, säger hon.
Nu är hon i full färd med det projektarbete som ingår i utbildningen.
– Jag har valt att ägna mig åt Livs organisationsutredningen, berättar hon.

Ohållbart för ekonomin
Hon skulle helst se att förbundet kunde fortsätta som hittills, att det gick att ha förbundet kvar som det är nu. Hon förstår samtidigt att det är ekonomiskt ohållbart.
– Vi måste göra något, frågan är vad. Det är detta som organisationsutredningen ska ge svar på och det är viktigt att alla är med och tycker till, säger hon.
Denna onsdag har hon bokat in tre arbetsplatsbesök. Mål & Medel följer med för att se hur snacket går. Hur engagerade är medlemmarna i hur ett framtida Livs ska se ut?
Det första stoppet gör vi hos BE Chark i Halmstad. Här tillverkar ett 20-tal anställda kallrökt korv vilket känns lång väg på doften.
Det är ganska fullt i lunchrummet. Det är en arbetsplats med klubb och många av medlemmarna verkar ha slutit upp.
Det framkommer att de känner sig relativt trygga på sin arbetsplats. Företaget BE Chark tillhör numera HK Scan. De anställda tror på en framtid inom koncernen, mycket tack vare företagets unika produktion och deras yrkesskicklighet.
Ann-Charlotte Persson håller upp det gula häftet som delats ut till alla klubbar och presenterar i korta orda lag vad det hela handlar om. Hon berättar att det var vid förbundets kongress 2005 som man beslöt att tillsätta en organisationsutredning fram till nästa kongress.
– Har ni några frågor? undrar hon.
Det är knäppt tyst. Det är ingen som riktigt vill ta till orda.
Sakta tar diskussionen fart. Det som diskuteras livligast är huruvida det vore bättre om Livs gick ihop med ett annat förbund, vilket i så fall? Byggnads, kanske för deras medlemmar har bättre löner, eller varför inte Metall?
Sedan blir det tyst igen. Hon uppmanar dem att tänka över hur de vill ha det. Hon berättar att redovisning görs via portalen, www.livs.se, och att alla fram till sista juni har möjlighet att tycka till både som enskilda medlemmar eller som grupp.
Att fortsätta diskussionen i den stora gruppen visar sig vara svårt. Därför sätter sig klubbstyrelsen i ett angränsande rum för att tillsammans med Ann-Charlotte gå igenom diskussionsunderlaget.
Vissa frågor är lätta att svara på, som den som handlar om hur förbundet ska arbeta med lönefrågorna. Det framkommer att de i styrelsen är nöjda och tycker att förbundet ska fortsätta att jobba med avtalsfrågor på samma sätt som hittills.
– Vi har nog aldrig fått så hög löneökning som det nya avtalet gav oss nu, säger Göran Albrektsson, klubbordförande.
När det handlar om arbetsmiljön verkar de också rätt nöjda med sakernas tillstånd och tycker att Livs ska fortsätta som hittills. De jobbar inte på ackord, har obegränsat med arbetskläder, har ett systematiskt arbetsmiljöarbete som fungerar och ett regionalt skyddsombud som besöker dem regelbundet.

Lågt intresse
När det gäller delaktighet och fackligt engagemang är det sämre ställt.
– Det är nog så att om något är bra så blir man inte så aktiv, säger Henrik Santos, sekreterare i klubben.
Därför är det svårt för dem att svara på frågorna som handlar om förändring av fackligt arbete regionalt, centralt och globalt. Det är svårt att ha synpunkter på detta när de inte vet hur det fungerar, vet till exempel inte vad IUL är. Det har gått dem spårlöst förbi, även att Hans-Olof Nilsson, Livs ordförande och Halmstadbo, nyligen valdes till ordförande för IUL.
En fråga som de tycker känns lite lockande, det märks, det är hur ett framtida nordiskt samarbete skulle kunna se ut. Ett sätt att ventilera idéer, konstaterar de.
Annars tycker de att det genomgående är ganska så svåra frågor. Speciellt när de kommer in på framtida organisation och om det då är möjligt att utgå från branscher.
– Det känns som man måste åka på rätt mycket fackkurser om man ska svara på dessa frågor. Jag har inte en susning om det här. Det skulle behövas mer utförliga förklaringar. Det här är inte gjort för bönder. Det är väldigt svåra frågor, säger Mikael Juréen, kassör.
Hur det än är så besvarar de ganska många av frågorna. De är engagerade och diskussionen blir stundtals livlig. Men det tar tid och vi blir kraftigt försenade till nästa arbetsplats: Söndrums styckningscentral. Här styckar de fläsk- och nötkött. De har klubb, är 38 anställda varav 10-15 inhyrda från Polen.
Det är klubbordförande Ivan Vasilcin och kassör Pernilla Larsson som möter upp. I och med att vi är försenade så sitter de på nålar. Det visar sig att de överhuvudtaget har svårt att få tid till fackligt arbete. Inte minst Ivan har problem att gå ifrån då han är reparatör och ständigt efterfrågad.

Enkla frågor först
Organisationsutredningen har han inte hunnit med att diskutera med medlemmarna. Han har läst igenom det gula häftet men det är allt. Säger att han planerar att ordna ett medlemsmöte. Pernilla Larsson berättar att hon inte sett häftet tidigare.
De första frågorna visar sig ändå ganska enkla att svara på. Värre blir det när de ska ge synpunkter på delaktighet och inflytande. Pernilla vill att Ivan ska svara, vet inte riktigt vad som menas. Men även han har problem att svara på frågan. Det gäller även hur fackligt arbete kan förändras i framtiden.
– Måste få fundera innan jag kan svara på detta, säger han.
Däremot har han synpunkter när det gäller hur facket ska se ut i en perfekt värld.
– Det ska vara lättare att få kontakt med folk. Jag tycker inte att förbundets hemsida är lösningen på allt. Det är många äldre här, förklarar Ivan Vasilcin, som själv inte har internet hemma.

Lämnat in flera svar
Det har däremot Cecilia Jullum, kontaktombud och skyddsombud, på OLW Sverige AB i Halmstad, tidigare Parrot.
Här gör vi dagens sista stopp. På Cecilia Julllums arbetsplats är de ett 30-tal kollektivanställda. Drygt hälften är med i Livs.
Cecilia har jobbat på företaget sedan 2005, packar nötter och torkad frukt från hela världen. Hon berättar att de tidigare var organiserade i Industrifacket, men när Parrot såldes till OLW kom de att tillhöra Livs.
Hon vill bilda klubb men det går trögt.
– Jag brukar kalla mig för en enmansshow, säger hon och ler uppgivet.
När det gäller organisationsutredningen tycker hon att den är bra, men att frågorna till viss del har varit knepiga att svara på. Hon har gjort så gott hon har kunnat. Hon berättar att hon har lämnat in ett personligt svar på organisationsutredningen när hon gick medlemsutbildningen men också deltagit i en annan facklig utbildning, Bam, där hela gruppen lämnade in ett svar.
– Även på den kursen var det många som upplevde frågorna som svåra. De saknade bakgrundskunskaper och var inte så insatta i hur förbundet var uppbyggt. Det kan bero på att flera av dem var nyvalda skyddsombud.
Det de diskuterade, berättar hon, var huruvida Livs kan fortsätta som eget förbund genom omorganisering eller om man måste gå ihop med något annat förbund och i så fall vilket.
– Vi diskuterade också möjligheten att bilda ett nordiskt förbund. Även om vi har olika lagar och avtal så skulle man kanske ändå kunna samarbeta mer med livsmedelsarbetareförbunden i Finland, Danmark och Norge.
Hon konstaterar att man utgår från sina egna erfarenheter.
– Själv tänkte jag inte alls utifrån att gå ihop med andra nordiska förbund, hade inte alls de tankarna, säger hon och fortsätter:
– Med mina arbetskamrater har jag inte diskuterat frågan så mycket. Det är svårt när de inte ens vill engagera sig och bilda klubb.