”Här i Stockholm vill
den styrande Alliansen ställa till med evig byggsemester, åtminstone
för hyresbostäder”

[Ur nummer: 06/2007] Nu är vi snart där igen. Eller en del är där redan. För det är ingen ordning numera. Man klagar visst på det nere i Bryssel och så, att det inte är någon ordning på det svenska semestrandet. ”Stängt”. Från juni till augusti. Söker man en regeringschef så tittar det fram en liten förskrämd minister som ingen har hört talas om sedan den utnämndes och piper ”det är jag som är jourhavande under semestern”. När som helst alltså, från juni till augusti.

Det var annat förr. Jag ska inte säga att det var bättre, men annat. Europa kunde ha sina semestrar när de ville, det vill säga första veckan i augusti, och för vår del började den alltid med att fadern kom ut till stugan en fredags-eftermiddag med hela packningen, det vill säga dagens Bohusläningen under armen, och hängde in kavajkostymen i garderoben. Det var veckan efter midsommar och naturligtvis inte alls en fredag utan en lördag.

Ibland kom han en vecka tidigare och då hette det permittering och var inte alls lika bra som semester men gjorde att den blev längre fast med mindre pengar. Så mycket fattade jag. ”Industrisemestern” kallades det. Eller bara ”semestern”. Men det måste väl ha funnits folk som jobbade på sjukhus och sånt även då och inte kunde vara lediga i juli? Eller var det fullständigt livsfarligt att bli sjuk i juli? Innan man tvingade in folk i växelscheman.

Byggsemestern hörde jag talas om också. Den inföll visst någon vecka senare än industrisemestern och kunde ställa till problem i familjer med folk i båda branscherna. Ha ha, vilka problem man hade förr! Här i Stockholm vill den styrande alliansen ställa till med evig byggsemester, åtminstone för hyresbostäder och framförallt för allmännyttan! Utan bonus och rabatterade campingstugor. Om man inte räknar in just allmännyttans fastighetsbestånd till det senare förstås.

Men med själva semestrandet har det nog inte hänt så mycket. Jag har ända sedan min journalistiska ungdom, när man inte hade mod att säga nej till uppdrag, till dess medelålder då man inte längre gitte, stått utanför fabriksgrindar och hindrat slitna löneslavar på deras väg till Systemet
innan färden till svågern Berras stuga och ställt den enfaldiga frågan: ”Vad ska du göra på semestern?” Och fått samma svar: ”Först till Berras stuga och sedan till svärmor”.

En del, som sparat och gnetat extra hårt, kunde mumla något om Torremolinos, men annars var och är det släkten som gäller. Det är det enda särskilda jag minns från de där farssemestrarna också, utom sol och åska, att släkten kom och åt upp våra jordgubbar och trampade ned hallonsnåren.
Förmodligen ska en hel massa elaka, trista och snåla jäklar i det här landet tacka den stora driften att GÖRA något på semestern, utan att egentligen ha råd, för att de över huvud taget får någon uppmärksamhet av omvärlden. Jag menar, ingen gillar egentligen svågern Berra på allvar, men hellre än att behöva tillstå att man bara var hemma och softade på balkongen, så sväljer man både förtreten och den nittonde brända flintasteken och en bag in box till i trängseln bland ohängda ungar och dreglande hundar innan man åker vidare till frånskilda svägerskan Tuula och hennes nyingifta släkt och sen till svärmor och…

”Semestern är bäst när man väntar på den”. Hävdade fadern. Nä, nu ska vi inte vara
såna. Något visst är det i alla fall med den. Inte minst det där att man slipper jobba.