[Ur nummer: 06/2007] Den 23 maj 1707 föddes ett litet gossebarn i Råshults komministergård i Småland. Pappa hette Nils och var socknens präst, Christina var mamman, dotter till kyrkoherden.
Idag, tre hundra år senare firar vi Carl von Linné, den kanske mest kände svensk som någonsin funnits.

Han var inte bara en stor forskare i botanik och zoologi, han skrev också underbara naturskildringar. Här ett smakprov, från söndagen den 22 maj, efter att han med sällskap bevistat gudstjänsten i Eksjö kyrka:

”Wädret var ganska varmt, små hvita moln stodo här och ther på himmelen, men Svalorna fiskade Insecter högt i luften och gofwo tillkiänna, att wi skulle vara fria från regn.
Marken, som i går begynte att blifwa luingfull, war äfven sådan i dag doch mer sandachtig.
Biörken stod nu helt grön. Aspen hade nyligen utslagit sina löf. Eken begynte ock att öppna sina knoppar.
Kleran (taltrasten, min kommentar) som then lilla Trasten kallas av Smålenningarna, skrek och mystrade allestädes i skogen. Ephemera (dagsländor) sågs i dag här och ther wid watnet; den samma sågom wi i går wid Setthella-bro, så öfwerflödigt att wi aldrig sedt maken. På Skiuste-mo stodo några upprätta Stenar, likt Runestenar.
Efter 1 1/2 mihl kommo wi till Bränsmåhla, där wäxte det rätta Skäfftet (slavgräs) wildt i myckenhet. Miölonriset stod wid wägen i full blomma, böjandes sina Klasar åt jorden. En Backa hade wi på wägen, som var ungefähr 3/8 mil upföre och lika lång nedföre.
Efter 11/4 mihl kommo vi till Hvittlanda mot aftonen, där wi hwilade ifrån kl 11 till kl 2 om naten. Sirsorna skreko i Hvittlanda at man för them ej fick öron liud; folket bad os ei giöre dem illa: ty då skulle the äta up Kläderna, ther wi blefwe qware öfwer natten”

Nog är detta ypperligt? En nästan modern journalistisk ton med korta lättlästa satser, späckade med detaljerad information, men också av helhet, av ljud och dofter. Man känner försommarvärmen inpå kroppen, ser den späda grönskan, njuter av trastsången. Och får alla dessa andra smånotiser liksom på köpet – om backarnas längd, stenar vid vägen, hängande mjölonklasar. Så kommer den mystiska finalen med de nattliga skriken.
Apropå dessa ”sirsor”, vad för slags insekter är det egentligen fråga om? När folk nu för tiden talar om nattens syrsor är det vårtbitare de hört, dock inte så tidigt som i maj, utan på sensommaren. Linné vet förstås skillnaden. På Gotland, några veckor senare, får han veta att ”gräshopporna” i sommarnattens ängar används av befolkningen för att knipsa vårtor; därför ger han dem artnamnet verrucivorus, vårtbitare.
Men i Vetlanda den här majnatten rörde det sig verkligen om syrsor, sannolikt den lilla hussyrsan, som redan på 1500-talet kom in med skeppslaster från Nordafrika och Främre Orienten och som på Linnés tid var spridd ända upp i norra Sverige. Den lever i husen, förr i världen vid eldstäder och i varma mursprickor. Nattetid tog den sig ut på bondens köksgolv för att hitta mjöl eller matrester.
Skrocket om att den kan äta på husfolkets kläder är fullt begripligt.

Linné kan fortfarande inspirera oss till nyfikenhet och vördnad inför naturens skönhet och storslagna sammanhang. Därför skall han firas – hela 2007!