[Ur nummer: 06/2007] Det första rättvisemärkta kaffet på den svenska marknaden var Svenskt Kyrkkaffe. När jag hörde talas om det för tio år sedan blev jag mycket entusiastisk. Jag bestämde mig för att göra ett reportage om det i Mål & Medel. Kaffet rostades av ett rosteri i Göteborg, allt gott och väl kan tyckas, men så var det inte riktigt för företaget saknade kollektivavtal. Den dåvarande generalsekreteraren på föreningen Rättvisemärkt lovade att agera vilket han också gjorde. Livs tecknade avtal med rosteriet och problemet var ur världen.
Det dröjde dock inte länge förrän det visade sig att det fanns ytterligare ett rosteri som rostade rättvisemärkt kaffe och saknade kollektivavtal, nämligen KW Karlbergs rosteri i Stockholm. Livs hade trots upprepade försök inte lyckats få ett avtal till stånd. När den ende medlemmen av de sex anställda lämnade förbundet för att bara vara med i a-kassan lade förbundet ner försöket. Det avtalslösa rosteriet har fortsatt att rosta det rättvisemärkta kaffet Fyra årstiderna. Det är nämligen inget krav från Rättvisemärkt att det ska finnas kollektivavtal i förädlingsledet.
Jag vet att huvudsyftet med rättvisemärkt är att förbättra arbets- och levnadsvillkoren för odlare och anställda i utvecklingsländerna. Det tycker jag är något mycket bra. Men för mig förlorar märkningen sin trovärdighet när det inte är schyssta villkor hela vägen, från odlingen av bönan, via transporterna, rostningen och till försäljningen i affären.

Visst känns det dubbelt att kritisera något som i grunden är vällovligt. Rättvisemärkt bidrar trots allt till en rättvisare handel. Men det räcker inte, som jag ser det, att ha fokus på missförhållandena i utvecklingsländerna. Det gäller att ta ansvar för hela kedjan. Annars känner jag mig som konsument lurad. Speciellt med vetskap om att LO står bakom denna märkning.
Det är nödvändigt att det finns kollektivavtal på de företag i Sverige som sysslar med rättvisemärkta varor. Det är också nödvändigt att förklara att det bara kan vara arbetarna själva, via sina fackföreningar, som kan garantera att arbetsvillkoren är schyssta, och det görs genom att träffa bindande avtal med arbetsgivaren. Att producera rättvisemärkt kaffe utan kollektivavtal är för mig en motsägelse.
Det är bara fackföreningarna som kan garantera en rättvis fördelning av produktionens värde i såväl utvecklingsländer som i Sverige. Det behövs en genomlysning av hela produktionskedjan.
Det är inte trovärdigt att påstå att det bara är den rättvisemärkta varan som ska granskas, självklart måste även företagen granskas. Det är ju de mänskliga villkoren för produktionen som ska vara rättvisa, inte kaffebönorna. De smakar bara mer eller mindre bra.