[Ur nummer: 06/2007] Att resa i världen är ofta ett sätt att skaffa sig en bild av verkligheten. Den resa jag nyligen gjorde gav mig också en bild av verkligheten men också en bild av den organisation som jag lever och verkar i.

Jag gjorde en resa i Göteborg där jag besökte avd 1:s arbetsplatser under uppsökeri. Det gav mig möjlighet att träffa människor jag kanske annars aldrig skulle träffa. Otroligt härliga, glada, rädda, skrämda och i viss mån utnyttjade människor, som alla hade det gemensamt att de var Livsare, precis som jag.

Jag besökte arbetsplatser där man inte vågade prata av rädsla för att chefen kunde höra. Där fanns arbetsplatser där arbetsgivaren betalat ut fel lön under längre tid men där de som varit drabbade inte vågat säga till så att fel kunde rättas till. Allt på grund av rädsla att jobbet skulle gå förlorat.

På något ställe jag besökte sprudlade det av energi, glädje och det var en fantastisk arbetsplats. Allt var rent och snyggt och där fanns en framtidstro. På ett företag var det så kallt att jag knappt kunde prata för jag frös och hackade tänder. På ett bageri var det däremot trångt, varmt och smutsigt.

Vi jobbar verkligen i skilda världar, skilda världar både vad gäller arbetsmiljö och arbetstider. Att möta människor på detta sätt och få ta del av deras arbetsliv och till viss del deras privatliv har berikat mig.

Hur kan det vara så att på samma arbetsplats har medlemmarna olika uppfattningar om sin arbetssituation? Spelar det någon roll om du är från en annan del av världen, om du är kvinna eller man?
Tyvärr är nog svaret på denna fråga ja. På vissa av våra arbetsplatser är det faktiskt så, där finns arbetsgivare som är ansvariga för verksamheten och arbetsmiljön, som tycker att det är okej att behandla människor illa.

Dessa arbetsgivare utnyttjar sin makt och spelar ut människor mot varandra. Och dessa människor, som spelas ut mot varandra, har en sak gemensamt, de är anslutna till vår fackförening.

Denna korta men intensiva resa som jag gjort har berikat och gett mig insikt i olikheter och orättvisor. Jag anser att fler borde göra denna typ av resa. Fler av oss, som sitter i styrelser och andra forum där vi diskuterar och tar ut färdriktningen i olika fackliga frågor, bör göra resan. Vi kanske till förmån för medlemmen ska göra avkall på vissa saker och prioritera andra.

För trots dessa olikheter är det något som binder oss samman och gör att vi vill organiserar oss i Livsmedelsarbetareförbundet. Är det för att vi ska kunna kräva vår rätt och inte bli utnyttjade? Eller är det för att vi känner en gemenskap? Hur kan vi som fackförening på bästa sätt hjälpa till där problemen är så stora att man måste få stöd?

Med anledning av den organisationsutredning som vi är mitt upp i är det viktigt, tycker jag, att hitta ett sätt att hålla ihop och tillgodo se alla medlemmars intresse och ge dem ett värde i sitt medlemskap.