Styckarna drabbas i högre grad än andra yrkesgrupper av belastningsskador. Arbetsmiljöverket har inspekterat elva styckningsföretag. Resultaten visar att styckarna utsätts för en extrem fysisk belastning. Verket har därför ställt en rad krav på styckningsföretagen, bland annat krav på knivfritid och att en styckare inte får stycka mer än sex timmar per arbetsdag.

[Ur nummer: 07/2007] HK Scan (tidigare Swedish Meats) lyckades inte lämna ett tillfredsställande svar på hur kraven skulle uppfyllas. Verket beslöt då om vite på tre miljoner kronor om inte företaget åtgärdar problemen innan den 30 september 2008. Nu har Scan överklagat verkets beslut till regeringen. Företaget hävdar att det blir svårt att klara av konkurrensen från andra länder om man tvingas uppfylla kraven och det har man förmodligen rätt i, så jäkligt är det. Men det kan heller inte vara på något annat sätt. Om människors hälsa tar skada går det inte att se mellan fingrarna. Facket kan aldrig gå med på att sälja ut arbetsmiljön för att rädda jobben.
 
Nu måste Scan föra en dialog med skyddsombud och fack för att hitta lösningar. För självklart finns det sådana. De anställda sitter inne med mycket erfarenheter och kunskaper som måste tas tillvara. Det gäller att värna om deras yrkesstolthet. Det gäller också att komma överens om hur lönerna ska sättas fram över om ackordssystem måste skrotas.
 
Att flytta styckningen utomlands, kanske till Polen, är naturligtvis inte försvarbart. Att polacker sliter ut sig är inte bättre. När Mål&Medel för tre år sedan besökte en av Sokolows fem fabriker, den i Kolo väster om Warszawa, var förhållandena urusla. Polska Solidaritets klubbordförande var mycket missnöjd med ägarna som då var finska HK Ruokatalo och svenska LRF. Idag är det HK Scan tillsammans med Danish Crown som äger denna koncern. Anläggningen i Kolo var en modern styck- och charkanläggning. Det saknades dock kollektivavtal. Styckare tjänade cirka 2 800 kronor i månaden, hade inte fått löneförhöjning på tre år och fick inte heller betalt för övertidsarbete. Allt färre anställda skulle göra allt mer. Dessutom hyrde Sokolow ut anställda till ett slakteri i Tyskland. Vi träffade Krystyna Rzepka. Hon arbetade som styckare, hade gjort det i 28 år. Hon började klockan sex på morgonen och jobbade åtta timmar i sträck, fem dagar i veckan, med en enda riktig rast om dagen, 15 minuters betald lunch. Jag glömmer aldrig hennes uppgivna leende när vi frågade om hon inte hade ont av arbetet. Hon berättade att värken blivit en del av henne. Att det var så för de andra styckarna också. Och skulle hon vakna på morgonen och inte genast känna värk så skulle hon bli förvirrad och känna sig ensam och bortkommen. I takt med att tempot höjts hade hon fått allt ondare och en allt större del av hennes lön gick åt till att köpa salvor och värktabletter för att lindra smärtan.
 
Scans problem har en lång historia. Personalpolitiken har misskötts länge. Det kan vara upp emot 20 procent inhyrda styckare vid Scans anläggningar. Istället för att satsa på utbildning och bättre arbetsförhållanden så har företaget gjort det enkelt för sig och hyrt in styckare från länder med hög arbetslöshet och lågt löneläge.
 
Belastningsskador är idag det vanligaste arbetsrelaterade problemet i Europa och drabbar miljontals arbetstagare. I några av medlemsstaterna står dessa skador för 40 procent av kostnaden för sjukersättning, för att inte tala om allt mänskligt lidande. EU har nyligen dragit igång en kampanj ”Belasta rätt” för att bekämpa dessa problem. Det är nödvändigt men inte tillräckligt. För att kampen mot belastningsskador ska vinnas så måste den bli global. Sverige borde ta täten. Svensk forskning på belastningsskadeområdet har länge varit ledande. Vid Yrkes- och miljömedicinska kliniken i Lund hoppas forskarna kunna ta fram ett gränsvärde för fysisk belastning. Något sådant finns inte idag. Det skulle dock välkomnas av fackföreningarna och de arbetare som världen över idag sliter ut sig på grund av bristande kunskap och uppskruvat tempo för att maximera vinsterna.