Farsan kom med en kasse böcker. Han gör det ibland. Han hade hittat några gamla skolböcker och slitna ungdomsromaner som var mina.

[Ur nummer: 07/2007] Farsan kom med en kasse böcker. Han gör det ibland. Han hade hittat några gamla skolböcker och slitna ungdomsromaner som var mina. Två av dem mindes jag som stora läsupplevelser, då när jag var tolv, tretton år. Fångarna på Fattigmannagatan och De rödas uppror. De var skrivna i skarven mellan 60- och 70-tal av den i dag bortglömde författaren Harry Kullman.
 
Jag tittar på dem. Bläddrar lite. Omslagen är tecknade i starka färger och dramatiskt fartfyllda. Av böckernas handling minns jag inte mycket, mer än att de utspelade sig på Södermalm och hade arbetarungar i huvudrollerna. Vid den här tiden hade jag läst de flesta av Enid Blytons Fem-böcker och kunde mer om den engelska medelklassens inredningssmak, tevanor och tjänstefolk, än om 1930-talets svenska arbetarklass. I Blytons böcker fanns inte ett spår av sociala orättvisor.
 
Harry Kullman är internationellt känd just för att han tidigt förde in arbetarmiljöer och klasskonflikter i sina ungdomsböcker, det var inte vanligt. Han föddes 1919 och kom ut med sin första bok i slutet på 40-talet. När han dog 1981 hade han skrivit ett trettiotal böcker, mest för ungdomar. Den radikala tidsandan under 60- och 70-talet var antagligen hans bästa tid. Han var en författare i ropet och hade många läsare.
 
Jag sträckläser mina båda Kullmanböcker på nytt. De är välskrivna och precis så spännande som jag minns. Historierna om pojkgänget på Fattigmannagatan bygger på författarens egen uppväxt på Södermannagatan. Familjerna är skötsamma men klasshatet pyr ändå under ytan. Farsorna dricker ”morgonpilsner”, morsorna kämpar för att hålla rent. De kryllar av ungar på bakgårdarna och alla har småtöntiga ök- eller smeknamn. Hajen, Fritte, Sumpan, Knutte.
 
Första meningen i Fångarna … lyder: ”Det var en varm kväll i början av augusti som vi tog de tre till fånga.” I De rödas uppror heter det: ”Det började med att Palle sade att vi skulle dela ut kommunistiska flygblad.”
 
Handling och förväntan redan i första meningen. Så jobbar ett proffs. Inte undra på att man sögs in i boken. Kullman skildrar en barndomsvärld där arbetslöshet och fattigdom är det normala. Allt är förstås inte klass och politik, men livet genomsyras av de tydliga klasskillnaderna före välfärdsamhället. Pojkarnas lekar och ”skolpojkskurr” (det är mest pojkar) förvandlas till klasskamp, och tvärtom. Fienden är de snobbiga grabbarna från innerstan och Östermalm. Polisen står oftast på de rikas sida. Skolmössornas märken avslöjar klasstillhörighet.
 
”Här på Söder är alla jobbare, både arbetslösa och socialister. Det är folket på Östermalm som ska väckas”, säger Palle, den gode ledaren och övertygade unge kommunisten. Han klistrar illegala affischer om arbetslöshetsförsäkring på Östermalmstorg och drömmer om en revolution som ska göra slut på orättvisorna och den annalkande fascismen som mullrar ute i Europa. Harry Kullmans alter ego heter Fritte, han vacklar mellan Palles radikalism och sin egen mer försiktigt reformistiska inställning till klassamhällets avskaffande.