”Om man sover för lite blir man fet och dum. Lika dum som morgonmänniskor.”

Den fjärde dagen på sommarlovet sov sonen till klockan 18:12.
Inte för att han varit ute och festat om så totalt efter nianavslutningen. Utan i ren inre protest. Han var rätt paff själv när han vaknade.

[Ur nummer: 07/2007] Den fjärde dagen på sommarlovet sov sonen till klockan 18:12. Inte för att han varit ute och festat om så totalt efter nianavslutningen. Utan i ren inre protest. Han var rätt paff själv när han vaknade.
 
Nädå, det här är inget nytt. Ämnet är mig kärt. Om hur Den Goda Moralen har gjort det morgontidiga till norm utan hänsyn till oss som faktiskt inte är morgonmänniskor. Trots att vetenskapen visat att vi finns. Vi som faktiskt är skapta för att anse de första morgontimmarna vara avslutningen på natten och inget annat, men som kan åstadkomma storverk långt efter midnatt.
 
Det brukar anföras skäl. Det naturliga i att följa ljusets rytm och sånt. Absolut helt ok. Kräver bara en del omställningar. Gå i ide större delen av vintern och vara vaken på sommaren och anpassa samhällsfunktioner därefter. Eller helt enkelt avfolka delar av världen som inte har vett att ha tolv timmar av varje, året runt.
 
Det talas också om den värdefulla sömnen i början av natten. Stämmer säkert. Bara det att början kan infalla vid olika tillfällen för olika människor. Men om slutet tvingas inträffa samtidigt för alla så innebär det att en del ständigt får lite för lite sömn. Och det är skadligt i längden. Man blir både fet och dum. Lika dum som morgonmänniskor.
Jag tycker ofta morgonmänniskor är påfallande dumma. Framförallt trångsynta. Lärare är värst. Utropar frenetiskt hur bra det är med långa mattelektioner klockan åtta på måndag morgon för då är alla så PIGGA, och låtsas inte se eller blänger föraktfullt på den glåmiga gäspande skaran som hänger över sina bänkar.
 
”Det är bara att gå och lägga sig lite tidigare!” Nä. Eller jo, visst det kan nog fungera, tillfälligt. Men precis som morgonmänniskan stolt skrävlar om att ”jag vaknar lika tidigt när jag än gått och lagt mig” så har även kvällsmänniskan en naturlig klocka som är svårrubbad. Men eftersom den står för låg moral är det inget man tillåts skryta om. Dålig människa säger: jag fungerar inte på morgonen. God människa säger: jag somnar alltid till Rapport.


Både arv och miljö spelar förstås roll. Vi talade aldrig om för våra barn att det var morgon när de var spädisar och vaknade opassande tidigt. Ja, de fick mat. Men minst en av oss hade ingen morgontid att passa utom den att se den andra äta frukost innan den gick till jobbet. Det tillhör det mindre muntra i familjeliv så vi avstod gärna för att få sova en stund till. Så barnet fick somna om. Det sades att vi missade kvalitetstid. Och tänk om vår bästa kvalitetstid var just när vi sov? För att det gav ork att umgås på ett någorlunda trevligt sätt med både spädisar och andra? Det var inget argument som bet. Eftersom moral inte handlar om att vara trevlig.
 
Bakgrunden präglar också katterna. Mammakatten är född i av luthersk moral tungt belastad bohuslänsk övärld.
Hon står ylande och gräver sig allt djupare in i min sänggavel strax efter sex varje morgon.
Vid minsta blinkning är hon som ett spjut före till matskålen. Stadig frukost ingår ju också i moralkonceptet. Vardag som helgdag. Medan hennes vuxna dotter, som är född i familjen, sover sött tills man väcker henne och inte alls har bråttom till skålen.
”Man kan väl flexa lite” jamar hon.
 
Japp. Men man får räkna med fördömanden. Det är alltid finare att nyttja flexen bakåt än framåt. Morgonstund har guld i mund. Kvällsstund luktar gammal fylla. Morgonmänniskor vinner alltid. Tror dom!