Deras kamp för bättre jobb i Thailand kan rädda jobb i Sverige

– De satte upp en bild på mig på fabriksgrinden för allmän beskådan. Jag pekades ut som en brottsling som inte fick släppas in, säger Kulnipa Panton, facklig ledare.

[Ur nummer: 09/2007] Det här var inte tillåtet. Det visste Kulnipa och gick till polisstationen och klagade. Hennes bild flyttades då till kuren innanför grinden. Instruktionen till säkerhetsvakterna förblev densamma – att inte öppna för henne.
Någon brottsling är hon definitivt inte, däremot en facklig ledare som blivit känd för sin kamp på kycklingfabriken Centaco i utkanten av Bangkok.
Hon var en av initiativtagarna till att bilda fackförening vid fabriken. Hon var också en av grundarna av det thailändska livsmedelsarbetareförbundet. Förra hösten, i november, avskedade arbetsgivaren henne. En hög av stämningar finns i brottmålsdomstol och arbetsdomstol. Det går åt båda hållen. Hon har stämt företaget och företaget har stämt henne. Det är vanligt i Thailand. Fackliga rättigheter kränks ofta av arbetsgivare och kampen för bättre levnadsvillkor måste föras både på arbetsplatsen och i domstolen.

För tankarna till förra sekelskiftet
Värmen är fuktig och stillastående på den lilla restaurangen där vi slagit oss ner för att komma undan regnet. Trafiken bullrar utanför. Kulnipas berättelse för tankarna till det förra sekelskiftet i Sverige, början på 1900-talet, då landet industrialiserades och fackföreningarna stred för erkännande och nationella kollektivavtal.
Hon är mycket speciell, så otroligt energisk trots den pågående rättsprocessen. Hon tror att det finns möjlighet till förändring och hon är påläst, vet vilka rättigheter hon och facket har.
Det var i maj för två år sedan som hennes fackförening begärde förhandlingar om ersättning för resekostnader till jobbet och höjning av lönen i linje med den höjda lagstadgade minimilönen.
Alla förhandlingsförsök misslyckades. I juni lockoutades 400 arbetare som var med i facket. Under två och en halv månad protesterade de utanför fabriksgrinden.
Deras kamp väckte stor uppmärksamhet i Thailand och även utomlands. De fick solidariskt stöd av det globala livsmedelsfacket IUL:s medlemsförbund i Japan och av fackförbund i Hongkong och Taiwan.
I rapporten om Kränkningar av fackliga rättigheter 2006 berättas om våldet, trakasserierna och avskedandena som kycklingarbetarna utsattes för. Företagsledningen lät en provokatör inne i fabriken kasta sten på dem. En kvinna blev skadad och fick föras till sjukhus. De lockoutade fick klorinlösning med kemikalier som orsakar skador på hud och ögon sprutade över sig under sken av att det skulle vara frågan om ett misstag vid bevattning av växter. De fackliga ledarna polisanmäldes för en rad brott, bland annat våldsam ”invasion” av fabriksområdet, desinformation och förtal.
Under hela den långa konflikten lyckades fackföreningen hålla ihop. Det var en stor seger i Thailand där den fackliga organiseringen inte uppgår till mer än någon procent.
Efter återgången till arbetet i augusti 2005 fortsatte trakasserierna. I strid med lagen införde ledningen nya arbetstider och nya former av löneavdrag för fackliga organiserade som inte höll sig till det nya tidsschemat. I november förra året sparkades 102 arbetare – bland dem var de flesta fackföreningsledare och aktiva. Fackföreningen överklagade avskedandena och ärendet hamnade i arbetsdomstolen. Och så har det fortsatt, nya trakasserier, nya påstådda brott och nya stämningar till domstol.
– Så gott som varje morgon åker jag till fabriken och ställer mig framför grinden för att tala med medlemmar. I morgon ska jag åka dit och berätta om mitt möte med er, säger Kulnipa, som i tjugo år jobbat i produktionen, stått vid en linje och skurit kycklingar.
Nu håller hon också seminarier om det som hände under konflikten vid Centaco och hon fungerar som facklig rådgivare vid avskedanden, men för det får hon inte någon lön.
Målet med ändrade arbetstider vann fackföreningen i domstolen, men de förlorade målet med den påstådda blockaden av infarten som ägde rum efter att företaget avskedat de 102 arbetarna. Några medlemmar sa saker som gynnade arbetsgivaren.

Skralt skydd för fackligt aktiva
Hon talar snabbt och skrattar ofta, hinner inte äta så mycket av kycklingen med ris medan hon berättar. Bredvid henne sitter den nya ordföranden i fackföreningen, Pranom Son Liew, som valdes för en vecka sedan och håller på att lära sig det fackliga jobbet. De har båda precis registrerat den nya styrelsen.
Kulnipa har inte kvar några fackliga uppdrag. Enligt thailändsk lag får den som inte har anställning inte heller ha ett förtroendeuppdrag. Skyddet för de fackligt valda är skralt. De skadestånd som domstolen dömer ut är för låga för att fungera avskräckande.
Det vanliga är att den som avskedats på felaktiga grunder begär en förlikning med företaget. Valmöjligheterna är inte så stora när skadestånden är små och man har familj och barn att försörja. Det har också Kulnipa, men hon vill ändå inte göra det, hon vill kämpa. Hon kräver sitt jobb tillbaka.
Hennes mål är långt ifrån avgjort. Chansen att hon vinner tror hon dock är liten. Under tiden hankar hon sig fram på tillfälliga jobb. Ibland har hon jobb som datainsamlare för ett väl ansett ekonomiskt institut i Bangkok. På ledig tid skär hon grönsaker som hon säljer på marknaden.
– Det som ändå kan vara bra är att nu får nya personer ta vid och lära sig det fackliga arbetet vid Centaco, säger Kulnipa.
Vi frågar Pranom Son Liew, som suttit tyst bredvid och lyssnat, om hon som ny ordförande är orolig för att bli avskedad.
– Nej, jag är inte rädd, säger hon. Jag har varit med om mycket press förut. Vi har förlorat vår rädsla. Vi är inte ens rädda för att företaget ska läggas ner.
Pranom har jobbat elva år på kycklingfabriken, har två vuxna barn och ska snart bli farmor. Hon jobbar vid slutet av linjen som orderkontrollant. I tre av fingrarna har hon ständig värk, en förslitningsskada, som hon tror att hon kommer att bli tvungen att operera.
Antalet medlemmar i facket har minskat efter alla trakasserier, men det beror också på att företaget använder mer inhyrd arbetskraft och lägger ut produktion på entreprenad. Idag är de runt 200 medlemmar i fackföreningen. Innan var de 800 anställda och 500 medlemmar. När företaget sänkte lönen för de fackligt aktiva var det många som hellre sa upp sig. De föredrog det framför att gå ur facket.

Stämt arbetsgivaren
Det viktiga är att de kämpat sig igenom. De har sin fackförening kvar, de har kollektivavtalet intakt, de har inte låtit sig splittras. De har försvarat sin sak i domstol, begärt hjälp från arbetsmarknadsdepartementet. De har till och med stämt arbetsgivaren inför den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter.
– I Thailand är det inte svårt att organisera och bilda fackföreningar, säger Kulnipa. Det som är besvärligt är att få fackföreningarna att överleva, för arbetsgivarna använder alla medel för att trakassera och förödmjuka facket.
Thailand har blivit ett ledande exportland, det kallas ”världens kök”. Många affärsmän och exportörer har blivit rika, dit hör Bangkoks högljudda medelklass, men det gäller inte arbetarna inom kycklingindustrin: Kulnipa, Pranom och deras arbetskamrater.
De får överleva på en månadslön på 5 200 Bath i månaden (drygt 1000 kronor) och medan deras företag exporterar över hela världen får de själva hålla till godo med kyckling av sämre kvalitet. De berättar att den ibland tinas upp, två år gammal, och blandas med färsk och säljs till producenter på den inhemska marknaden. De små kycklingbullarna som man ser i Bangkok är ofta gjorda på sådant billigt kött.
Centaco-arbetarnas försvar av sin fackförening har varit betydelsefull. När representanter för den thailändska arbetarrörelsen skrev ett öppet brev till USA:s president George Bush och krävde att ILO:s konventioner om fackliga rättigheter skulle ligga till grund för frihandelsavtalet mellan länderna var deras kamp en viktig referens.