”Funderar på om det finns någon valfrihet som gjort något bättre. Nä. Inte i Sverige.”

[Ur nummer: 09/2007] Så här efter ett år blir det bara allt svårare att förstå det där med valfriheten. Ja ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig. Men det ska vara så här nu, i tre år till. ”Tänk inte på det så går det över” sa min mamma när vi klagade över ont efter blessyrer. Fel! Man ska visst tänka. Systern kunde ha strukit med av blodförgiftning om hon inte tänkt och det är på grund av utbrett tankesläpp som vi sitter där vi sitter nu. Med hela valfrihetspaketet öppnat framför oss. Eller inte. För det kommer säkert mer. Det gäller att tänka som f-n framöver.
Den senaste valfriheten drabbade Stockholms gymnasister i höst. Förut har de haft valfriheten att välja gymnasium, efter betyg förstås, men ändå. Nu får de välja hur de tar sig till skolan också. Gå eller cykla om de inte har råd med terminskortet. Kort får bara den som har mer än 6 kilometer skolväg.

Det finns inga springpojksjobb åt underklassen längre. Nu slänger man åt dem att de kan välja en skola i ”närområdet” om de inte har råd med kort. Så var det med den valfriheten.
Och så är det förstås nyttigt med motion. Undrar hur många av arslena som tagit beslutet som går 6 kilometer längs motortrafikled varje morgon och eftermiddag. Det mumlas om anpassning till övriga landet. Jaha. Och varför ska anpassning alltid ske till det sämre? Och minskar inte sån där anpassning själva idén med valfrihet? För kommunerna till exempel.

Andra som tycks få inskränkt valfrihet i framtiden är läkarna. Inte välja att sjukskriva efter patientens tillstånd utan efter ett statligt reglemente. Ursäkta mig, men låter det inte lite som självaste gamla Sovjet? Regelverken som styr, val utan just valmöjligheter. ”Välj bostad!” – ”Tack, då vill jag ha en liten hyresrätt!” – ”Håll tyst, valfrihet innebär att alla ska köpa!” Där hängde man upp bilder på extra förtjänstfulla arbetare i fabrikernas personalkantiner. Det kunde man göra här också. ”Hon gick till jobbet med bruten nacke!”
Jo, jag hörde just om en sån person. Brott i nacken räckte inte för sjukskrivning. Bara hon inte krökte på den så kunde hon jobba, sa doktorn. Tur det inte satt längre ned, utan att varken kunna buga, bocka eller kröka rygg lär man klara sig allt sämre.

En annan god vän opererades för blindtarmen. Det ska ju i framtiden rendera i ingen sjukskrivning alls. Men han hade fått komplikationer och låg med dränage. Den rappe doktorn ville skriva ut ändå, på sekunden. Höjde rösten när han fick mothugg så vännen gav med sig. Klev upp ur sängen och hämtade sina kläder. Men undrade försynt om någon möjligtvis skulle kunna sy ihop det öppna såret först eller om han kunde få med sig lite sutur hem. Sådana skämt är farliga. Framtidens valfrihet kan bli en pysselpåse med Embla-plåster, nål och tråd att ta med sig hem.
För resten undrar jag vilka som väljer att bli sådana där anvisningsläkare hos Försäkringskassan. För det måste väl vara ett frivilligt val? Kanske är det småknäppa nördar som hade bäst betyg i allt men upptäckte på läkarlinjen att de var folkskygga och valde ett jobb där de slapp träffa patienterna. Eller så är det utbrända husläkare som bytt jobb och sitter och hämnas och tar ut oförrätter.

Funderar på om det finns någon valfrihet som gjort något bättre. Nä. Inte i Sverige. Inte just nu. Men i brittiska övärlden. Exporten av svenska tårtor dit ökar. Tårtorna där borta är vidriga, det görs fortfarande på surrogatrester från kriget. Det är bra för engelsmännen att de kan välja goda svenska tårtor. Annars vet jag inte.