Det har gått nästan exakt ett år sedan alliansen tog makten. De politiska beslut som hittills fattats har varit ett uttryck för en klassisk borgerlig politik och utgör ett klart hot mot vår svenska modell som bygger på förhandlingar med starka fackföreningar, generella socialförsäkringar, höga skatter och stor offentlig sektor.

[Ur nummer: 09/2007] Den som trodde på Reinfeldts tal om moderaterna som ”Det nya arbetarpartiet” har anledning att känna besvikelse. Vi som varken trodde på den moderata förnyelsen eller la vår röst på alliansen har också anledning att fundera. En sak är att glädjas åt att regeringen har dåliga opinionssiffror. En annan sak är att söka svar på frågan hur alternativet ska se ut och hur ett försvar av den gemensamma välfärden ska gå till.

Angreppet på välfärdsmodellen har under den borgerliga regeringen skett utifrån högt uppskruvat tal om moral. Det är vårt lutherska arv som är referensen. De som har jobb ska värderas upp så att de känner sig betydelsefulla. Och därmed följer det motsatta förhållandet för dem som är arbetslösa. Inte minst införandet av jobbavdrag understryker värderingen.

Frågan blir – var hör jag hemma? Är jag en människa med hög moral (som har arbete) eller en med låg (som är arbetslös)? Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att skaffa mig ett arbete? De verkliga vinnarna är de som redan innan valet hade det gott ställt. De som aldrig behövt bekymra sig över att det är så mycket månad kvar i plånboken. De tjänar nu många tusen på sänkt fastighetsskatt och avskaffad förmögenhetsskatt. Dessutom får de nu göra avdrag för hushållsnära tjänster. Vad ska de göra med alla pengar? De bor ju redan i stora hus med nyrenoverade kök, har flera bilar, reser till fjärran länder, klär sig i dyra märkeskläder och äter ofta på lyxkrog.

Vilka som är förlorarna vet vi. Det är de som redan hade det dåligt ställt. De som är arbetslösa, sjukskrivna och sjukpensionerade, ja alla de som inte jobbar. De har förvisats till skamvrån. De bidrar ju inte med något och ska ingenting ha.

Om vi tänker efter vet vi också lösningen. Det gäller att hålla på vår moral. Till den klass som arbetar hör också de arbetslösa, sjukskrivna och sjukpensionerade. Vi som har jobb vet att arbetslöshet och sjukskrivning kan komma att drabba även oss och att vi då står där utan trygghet om vi inte är en del av ett arbetande kollektiv, organiserat genom fackföreningsrörelsen. Svårare än så är det inte.
Att organisationsgraden i facket sjunker som en följd av att alliansregeringen höjt a-kasseavgiften är därför mycket illavarslande. Nu gäller det att tänka efter och inte låta sig nedslås – nya medlemmar måste rekryteras.

Det gäller också att protestera mot försämringarna. Det är idag alldeles för tyst. Det är viktigt att ta debatten ute på arbetsplatserna och på fritiden. Det är inte okej det som sker och det är inte okej att stå utanför facket. Det är bara egoister som gör det. De som tror att ensam är stark. Nej, arbetarklassen måste hålla ihop. Bara tillsammans är vi starka nog att försvara vårt välfärdssamhälle. Det gäller att damma av begreppet klassammanhållning, för det är vad det hela handlar om.