[Ur nummer: 10/2007] På 80-talet bodde jag i Enskede, skrev dikter och hade två alkoholister till grannar. Den taniga snubben i keps misshandlade sin tjocka sambo och jag utstrålade motvilja och sket i att hälsa på honom. Jag hörde ju och såg vad han pysslade med det kräket.
Hon brukade komma in till mig med blåtiror i ansiktet, moderlig och gråtmild, tyckte att jag var en ordentlig kille för att jag läste böcker.
Men aldrig ett ord om det som var glasklart. Både hon och jag skämdes över det. En kväll mötte jag honom utanför porten.
Han var packad och la sin hand på min nacke och undrade om han hade gjort något fel, eftersom jag inte verkade gilla honom. Hans magra fingrar var som klor.
– Nej för fan, svarade jag fegt, inte har du gjort nåt fel.
Jag föraktade karln, inte för att han söp, utan för att han var så rädd för ensamhet att han hellre spöade en kvinna han skämdes över, än tog tag i sitt liv som en man. En gång fick han stryk själv. En smågangster gav honom en tryckare i trapphuset. Han skrek och ramlade på min ytterdörr. Den stod lite på glänt, jag skulle just gå ut, och dörren slogs igen med en smäll mitt framför näsan. Jag blev rädd, trodde först det var riktat mot mig. Efter en stund gick jag ut, torpeden stod längre bort i korridoren och såg hård ut. Drev han in en skuld? Jag trodde det. Jag hälsade. Han stirrade bara slött.

Där i huset bodde också en annan snubbe, han var i min ålder, såg ut som Håkan Mild och hade en massa polare, det festades en hel del. Också han fick för sig att jag inte gillade honom, hälsade våldsamt demonstrativt någon gång i trappan, liksom för att säga, hälsar du inte din jävel! Honom hade jag inget emot. Fast han hade ju aldrig morsat på mig.
Och Alf från Farsta, det blev inte av att vi hälsade. Vi som känt varandra sen barnsben gick förbi varandra på Söder utan ett ord, han snart med en hatisk blick som försökte bränna hål på mig. Det var jag som skulle ödmjuka mig och hälsa först. Så fan heller. Han var en översittare hemma på Ölmevägen och jag en långsint jävel.

Och sedan Ingmar, den verkliga övermobbaren från gården, honom hade jag stött på och hälsat på av gammal inpiskad skräck. Jag minns att jag mötte han och hans polare i den branta backen ner mot Slussen vid Stadsmuseet, jag sa hej, han körde en gliring och garvade inför polarna.
Senare när jag mötte honom på krogen i Kassmans sällskap stöddade jag upp mig, minns inte hur valsen gick, bara budskapet att han var en tragisk loser och jag var den som hade lyckats, ombytta roller grabben. Jag trodde jag skulle få stryk men han reagerade märkligt lamt.

Sedan hände det sig som så att jag och Bea gick på bio på Grand några år senare och vem kommer och slår sig ner i stolen bredvid om inte Ingmar och någon brud, han barfota och såg ut som han hade torskat på indisk religion eller det där newage-dravlet.
Han hälsade syrligt och kallade mig för Samuelsson och jag svarade lite för glättigt: tjeeeena. Jag försökte ignorera honom totalt efter filmen, vilket lyckades. Filmen vi såg minns jag däremot inte alls.