Jämställdhet, vargarna
i Värmland och varför
blir folk så feta?

[Ur nummer: 10/2007] Det är alltid saker jag inte förstår. Jag förstår inte jämställdheten. Att det inte händer något på riktigt. Kommer nya generationer, och nu pratar jag om tjejer, som man hade hoppats nästan skulle tappa pinnen på långa stafetten i farten, men som inte ens verkar vara intresserade av att börja om loppet från början för att komma rätt i steget. Det förstår jag inte och det gör mig så less att jag inte orkar skriva om det alls.

Sen förstår jag inte Vargen. Den som bor i Värmland och som inte värmlänningarna vill ha där. Jag hörde en värmlännings mobilsignal. Ett vargyl följt av ett skott. Under sådana omständigheter skulle jag dra. Kliva av i Torsby och gå resten. I stället för att på pin kiv bita ihjäl en hund till som rantat omkring i skogen utan koppel och nafsat mig i bakhasorna.

Jag har själv blivit förklarad ovälkommen till Värmland en gång i tiden. Inte var jag så dum då att jag stack fram huvudet bakom närmsta bakugn så fort jag fick tillfälle. Jag for till det välbevakade kommunhuset i Karlstad först efter så där fem år. Femton år senare vågade jag mig till ett sågverk. På betryggande avstånd från Filipstad och med skyddshjälmen på hela tiden. Som Varg skulle jag inte alls vara så djärv. Möjligtvis kamouflera mig till just järv. Men inte lo. Värmlänningarna är arga på Lo också. Den käkar upp deras rådjur. Det är inte roligt att gå på jakt om någon annan redan varit där. Det vet man väl själv.

Märk nu väl att jag inte alls klandrar värmlänningarna, de har säkert sina skäl att vilja ha sin skog och sina hundar ifred. Det är Varg jag inte förstår. Varför den framhärdar. Låter sig skjutas och hatas i stället för att bara dra.

En helt annan sak jag inte förstår är varför folk blir så feta. Om man ser på foton från så sent som 80-talet så har folk konstiga frisyrer och fula kläder eller tvärtom. Och så är de smala. Tio 35-åringar på rad och bara någon enstaka lönnfettrand.

Jo jag vet. Maten anses spela in. Men sen avfärdas ju det ena efter det andra. Ständigt nya rön om vad man egentligen inte blir fet av. Senast var det sockret. Visserligen kunde man anat det genom att kolla enkel statistik innan man snuvade dagisbarnen på sylten till pannkakorna. Och sett att det inte alls äts mer socker än förr. Ändå var ungarna smalare.

Men de rörde sig förstås! Det ser man på de där gamla journalfilmerna från kollo. 100 ungar med räfflade bröstkorgar som pinnar på ner i vattnet. Orka! Då kommer rop på mer gympa i skolan. Vad nu det ska tjäna till. Det mest ansträngande med skolgympan tyckte jag alltid var att hitta anledningar att slippa. Det har så vitt jag kan se på nära håll inte förändrats. Någon forskare sa det också. Att lite gympa mer eller mindre gör varken från eller till.
Men vad är det då? Som gör folk feta? Någon pekade ut osten. Det verkade lite fjuttigt. Men jag slutade ändå. Inte blev jag smal.

Jag anar att det finns andra samband. Som med klimatet. Mängden som gör det. Det ena med det andra. Och att det som man en gång släppt ut, eller in i det här fallet, liksom lagras och blir kvar ett bra tag även om man minskar ner. Men det verkar ändå för enkelt. Och det förklarar inte hur det gick till när det satte igång. Det är det jag skulle vilja förstå just nu. Hur enstaka fetton egentligen blev så många. Och så Vargen och jämställdheten.