[Ur nummer: 10/2007] Skattereduktion för arbetsinkomster kallas den i statsbudgeten och är den i särklass dyraste reformen. Hela 38,7 miljarder om året kostar denna skattesänkning, som regeringspartierna i valrörelsen för ett år sedan beskrev som en tusenlapp mer i plånboken. Men när sagan om tusenlappen möter verkligheten som du och jag lever i visar det sig bara vara just en saga. Av tusenlappen blev ingenting!

Den skattereduktion jag fick åts snabbt upp av höjd avgift till a-kassan och till trafikförsäkringen. Jag har läst någonstans att 75 procent av jobbavdragets pengar går till dem som tjänar bäst. Vill du tjäna ännu mer på regeringens politik råder jag dig att vara medelålders och dessutom man.

Kvinnor, ungdomar samt pensionärer missgynnas av regeringens politik . Så det är alltså medelålders män med ”breda slipsar” som roffar åt sig i det nu blåa Sverige och på ett mycket osmakligt sätt enligt min mening. De som gör detta möjligt är Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund. Inga andra. Frågan man också kan ställa sig är hur det hela ska gå ihop. En otroligt dyr reform till förmån för några få och som betalas genom höjd skatt för dem som är arbetslösa eller sjuka.

De håller just nu på att vrida klockan sakta men säkert tillbaka i tiden genom att slå sönder många av de trygghetssystem, som med omsorg är uppbyggda för omställning under olika skeden i livet. Detta gör de i en tid då det verkar finnas hur mycket pengar som helst. Pengarna som vi skulle kunna satsa på att bygga ett tryggt samhälle med goda och utvecklande arbeten åt alla. Regeringen gör tvärtom. Man är inte intresserade av en stark fackföreningsrörelse, som säkerställer schyssta villkor på arbetsmarknaden. Nej, i deras intresse ligger endast att de som redan nu har det väl förspänt ska få det ännu bättre.

Hur många av oss fick nytta av slopandet av förmögenhetsskatten? De kommer aldrig att ägna en tanke åt människor i vårt samhälle, som av en eller annan anledning hamnat utanför deras så kallade jobbpolitik. De kommer att lämnas därhän. De är ju lata och dessutom fuskar de så det finns väl ingen som helst anledning att satsa någon form av resurs på dessa människor.

Med vetskapen om detta kan vi som är förtroendevalda ute på arbetsplatser inte blunda för vad som sker i samhället i stort. Det påverkar oss mer än vad vi ibland vill göra gällande. Vi måste göra det till vår uppgift att ta tillvara på våra medlemmars intressen så väl på jobbet som utanför. Om inte vi står upp för våra medlemmar, vem kommer då att göra det? Som förening kan vi tillsammans lyfta fram och synliggöra den politik som nu bedrivs och hur den drabbar människor runt omkring oss. Så det vilar faktiskt ett ansvar på oss som ser regeringens orättvisa politik.

Vi måste påtala det för våra arbetskamrater, vänner, i insändare och på möten. Motståndet måste börja i din och min vardag, för det är där borgarnas politik blir verklighet.

Endast ett år har förflutit av mandatperioden, tre år återstår. Tänk om de någon gång under dessa tre år genomför en obligatorisk a-kassa, som dessutom ska bära den egna arbetslösheten. Då når de sitt mål snabbt. Fackföreningarna utarmas och makten över arbetet kommer att ligga helt hos arbetsgivarna, helt i enlighet med regeringens jobbpolitik. Är det då vi blickar tillbaka och är nöjda med sagan om tusenlappen?