[Ur nummer: 12/2007] Till slut hade det blivit idétorka på Mål & Medels redaktion. Det hände en dag under hösten då en grådaskig kallfront var på väg enligt en för det mesta pålitlig väderleksrapportör. Torkan var absolut. Den var ren. Den var som ett svampmoln av Absolut citron. Frågande blickar riktades uppåt och nedåt för att söka en möjlig solution.

– Var är han?
Inget svar.

En tystnad kan vara mer eller mindre jobbig. Denna var ändå inte så jobbig, för den rymde en stark förtröstan om lindring. Bara han, Lusen, dök upp skulle saken förändras. Då skulle idéerna komma.

– Han är nära.
– Jag hör honom.
– Det är någon i korridoren.
– Hör du?
– Absolut.

Kanske var det klimatförändringen som hade slagit till. Även om den ännu inte ägt rum, så kunde den, enligt vetenskapliga källor, ge upphov till cerebrala förändringar bara av att vara – så att säga vetbar. Och det var den ju. Det gick inte längre att förneka.

– Han är där.

Vi tittade med fasa på en av mötesdeltagarnas näsa. Det rörde sig konstigt i den. Det var Lusen som kröp fram ur den håriga öppningen. Klibbig av snor satt han på kollegans överläpp och sa:

– Det finns ingen anledning till panik, för paniken är vår och alla journalisters bästa vän. Så länge läsarna kan bli panikslagna kan vi vara lugna.

Ur sin egen näsa drog han fram ett tidningsurklipp som han släppte ner på bordet. Han läste högt om det senaste larmet.

– Den som äter mer än ett halv kilo rött kött i veckan löper 30 gånger större risk att få cancer. Forskarna avråder helt från att äta processat kött som exempelvis korv och pastej.

Äntligen hade torkan lagt sig. Nu var vi räddade. Vi var sjukt rädda.