Förbundets uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhället utifrån en socialistisk och feministisk grundsyn…” Ja, så står det i Livs stadgar, i den så kallade portalparagrafen.

[Ur nummer: 12/2007] Så här i juletider när allt går i rött kan jag inte låta bli att fundera lite extra kring det här med socialistisk grundsyn, vad menas egentligen?
Det är lätt att fastna i långa teoretiska utläggningar, bli abstrakt och hamna långt bort från verkligheten.
Lite enkelt kan man dock säga att socialism handlar om jämlikhet som uppnås genom en jämn fördelning och ett gemensamt ägande av samhällets resurser.

Kort historik kan vara på sin plats. Det var under upplysningen på 1700-talet som man först började tala om socialism. En vidareutveckling av begreppet kom att ske i början av 1800-talet. Radikala liberaler blev då socialister. Under 1800-talets mitt uppstod en mängd socialistiska rörelser. Karl Marx och Friedrich Engels är de mest namnkunniga personerna från den tiden och den form av socialism som de pläderade för kom att få stor spridning genom deras skrifter.
Tidigt kom man inom den socialistiska rörelsen att skilja på dem som ville reformera samhället med fredliga metoder och de som ville förändra samhället genom revolutionära metoder.

Tittar vi på själva ordet socialism så kommer det från latinska socius och betyder kamrat.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid det här med kamrat eftersom det är något mycket konkret och värt att fundera över. Hur är vi som kamrater? Hur förhåller vi oss till varandra? Ställer vi upp för varandra? Ställer vi krav på varandra? Uppmuntrar vi varandra? Respekterar vi varandra? Lyssnar vi på varandra? Visar vi varandra omtanke? Eller agerar vi precis tvärtom? Mobbar varandra. Nedvärderar varandra. Sätter oss på varandra. Slår dövörat till. Fördömer varandra. Klankar på varandra.
Det är lätt att ta stora ord som solidaritet, jämlikhet och allas lika värde i sin mun. Dessa ord används ofta inom fackföreningsrörelsen. Men det händer ingenting om dessa ord inte fylls med innehåll.

Efter alliansens valseger för ett år sedan handlar det mycket om den borgerliga politiken som förs, hur orättvist den slår. Det gäller dock att också reflektera över vad som händer i våra egna led. Vad är det för samhälle vi vill ha och hur kan vi på bästa sätt vara med om att bygga det?
Det går inte bara att fördöma vad andra gör, det gäller att också ta ansvar för de egna handlingarna. Tankarna går till Olof Palme. Han kallade sig för demokratisk socialist och gjorde det med stolthet och glädje. Han hade tagit intryck av de resor han gjort, det han sett i Indien, att det fanns både extremt fattiga och oerhört rika. Fattigdomen i Förenta Staterna gjorde om möjligt ännu större intryck på honom. Som ung blev han också varse om kommunismens ofrihet och förtryck. Han besökte nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna över socialdemokrater och fackföreningsmän.
Det här var erfarenheter som bidrog till hans ställningstagande.
Han kom från överklassen och behövde dessa utblickar för att förstå och för att ta ställning. Det var säkert inte lätt med hans bakgrund men han lyckades. Ett helt liv ägnade han sedan åt sin övertygelse att det hela handlar om solidaritet.
För livsmedelsarbetarnas fackförening är det lika svårt. Det behövs utblickar, det behövs avgörande erfarenheter att fästa ställningstagandet vid. Det är oerhört svårt att fylla de stora orden med innehåll. Ändå vet vi när en politik brister i respekt och omtanke. Vi vet vad solidaritet är.