[Ur nummer: 12/2007] I tidningen läser jag att amerikanska forskare har lyckats klona fram embryon från en makak-apa. Man har fört samman apans dna i en tom äggcell och fått flera identiska kloner att utvecklas. Tekniken att få fram mänskliga reservdelar är därmed färdig att användas.
Det hela går ut på att utvinna kopior av stamceller ur klonade embryon. Klona fram ett mänskligt embryo och ta ut stamcellerna. Dessa kan odlas och skräddarsys för att bota en Parkinson-patient eller en diabetessjuk.
De nya vetenskapliga rönen ligger ännu på cellnivå, men framtiden ligger öppen. Går det att odla en ny njure åt en behövande människa? Risken för avstötning minskas då njuren är en kopia av patientens egen. Vad blir nästa steg? En klonad reservdelsmänniska? Detta är förstås kopplat med ännu okända medicinska risker och komplikationer. Dessutom måste genetiken följas av moraliska regler. Vad blir tillåtet att göra? När går forskningen över gränsen för vad som är etiskt försvarbart? Vad är en människa?

Det för tanken till två nya romaner om mänskliga reservdelar som gjort intryck på mig. Den ena är Kazuo Ishiguros roman som på svenska behållit sin engelska titel Never let me go (Wahlström & Widstrand). Den handlar om skolbarn som växer upp på en idyllisk engelsk internatskola. De utbildas och deras olika färdigheter kartläggs noga. De har inga föräldrar, får aldrig besök och andra människor verkar rädda för dem. Allt de har är varandra och sina lärare. De fantiserar om framtiden och varför de finns till.
I puberteten får de veta att de kommit till världen för ett ändamål, nämligen att bli donatorer. Efter skolan sänds de till kliniker där de efter några år får göra en slutdonation, det vill säga dö. Läsaren inser, liksom berättaren Kathy och hennes kamrater, att de är kloner som fötts upp i ett statligt forskningsprogram. Ishiguros berättelse siktar in sig på ungdomarnas känslor och relationer, hur de formas av att de inte har någon familjebakgrund eller värderas som ”riktiga” människor.

Den andra romanen är Ninni Holmqvists Enhet (Norstedts). Den utspelar sig i ett Sverige som folkomröstat fram en ny lag. Barnlösa över femtio får användas till mänskliga reservdelar. En dag sänds Dorrit till en reservbanksenhet, den liknar en jättelik upplevelseanläggning. Där träffar hon andra som staten bit för bit plockar värdefulla organ ur. Har man inte lyckats skaffa barn innan femtio och är ointresserad av att tjäna pengar, kan man legalt utnyttjas till att skapa lyckovärden åt andra. Donatorerna får leva gott sina sista år och det finns psykologer på enheten vars uppgift är att rättfärdiga dessa ”schyssta övergrepp”. De andra, de ”oumbärliga”, är alla de som förvärvsarbetar och producerar barn och som behöver organen bättre.
Den moraliska frågeställningen i båda dessa
romaner lyder: Hur skapas mesta möjliga lycka åt så många som möjligt i ett samhälle? Är det moraliskt rätt att klona fram en reservdels-Kathy
eller att barnlösa Dorrit dör, om det kan rädda
livet och skapa mer lycka åt, säg två hårt arbetande trebarnsmammor
som skulle dö utan en organdonation?